Völlig unfähig

Om mitt minne inte spelar mig ett spratt fyller min laptop 3 år typ ungefär nu. Vårt förhållande kan väl beskrivas som hatkärlek. Å ena sidan blir jag inte riktigt klok på dig, lilla dator, när fläkten din brummar och brummar som om din CPU skulle typ brinna upp trots att det enda program jag kör är Adobe Reader. Å andra sidan vet jag att det du och jag har är så mycket mer än bara människa-dator-förhållande. Vi har varit med om så mycket tillsammans, och den känslan förstärks var gång jag ser en häftig Apple-dator - det är bara en yta som ägs av en person som när något hetare kommit ut på marknaden köper det. Men det du och jag har, det är så mycket mer värt än massor ramminne eller häftiga processorer. Det gör inget att du tar 3 minuter i uppstart, att du ibland tycker att Chrome+Word+MSN+Skype är en övermäktig uppgift eller att du väger 3 gånger så mycket som de nya datorerna. Du är ändå bäst, och vi kommer alltid att älska varandra.

Så, nu har jag lyckats släppa ut lite kärlek. Läget? Jorå, fint. Det är ganska mycket studier nu, eftersom jag haft (o)turen att ha alla utom en tenta under de första 12 dagarna av den egentligen typ 50 dagar långa tentaperioden. Jag har inte bestämt mig för om jag ska vara bitter eller inte, för jag får i princip hela mars och april ledigt, men risken är att det blir några fail eftersom de kommer så tätt inpå varandra. Nä, några fail blir det knappast, för jag har pluggat riktigt bra så om jag failar beror det på att jag är dålig. Känns bra, duktig ponke.

(Gud vad jag skulle hata det här inlägget om det inte var jag själv som skrivit det, men jag fortsätter)

Grejen med tentorna här är inte att de är kluriga, utan att det är ont om tid. I en av kurserna är det ren ondska. Jag sitter med en övningstenta, håller ganska duktigt tempo och fixar en uppgift på 25 minuter. En tenta innehåller 6 uppgifter, alltså cirka 150 minuter. Problemet är att tentatiden är 90 minuter. Det trevliga är dock att uppgifterna inte är sådär MAI-kluriga, det är mer pang boff smack som gäller, skriv men sitt för fan inte och tänk.

SÅÅ, sluta snacka skola nu. Förlåt, universitet. Nåja, i skrivande stund är jag lite hög av doftljus. Just det, fuck you samhället, jag är busig är sniffar. Nu blir det lite Golden Girls, sedan sussa kudde.

Bara lite självreflekterande

Ofta (nåja) tänker jag att "men så kul det kunde vara att skriva lite blogg", jag börjar och efter första meningen försvinner all inspiration. Precis som nu, fast jag fortsätter ändå. Jag tror jag tänker lite för mycket, istället för att bara bajsa ur mig allt jag har inom mig. En ganska konstig metafor, men ändå ett steg i rätt riktning. Tänk inte så mycket, gör. Jag tror inte jag funderade så mycket över eventuella reaktioner när jag spelade in och lade upp min La Voix-version, jag skulle knappast lyckat skriva succéserien om Detektiv-Gösta om jag satt och fnulade över varje mening. Tyvärr är det det jag gör nu, varje mening ska ta med er läsare på en litterär resa bland svallande adverb och överväldigande meningsbyggnader, oändligt med genomtänkta och bortvillande bisatser. Det ska ha betydelse och mening, inte bara nonsens som att jag var i skolan hela dagen idag. Som om det förändrar världen.

Fina visioner, men för att kunna skriva en sådan blogg krävs att jag kan skriva litterärt och vackert, samt att jag gör/tänker saker som kan förändra världen, och som jag sedan kan delge er. Tyvärr är problemet att jag knappast besitter någon av de egenskaper som räknats upp, men i min hets efter att vara viktig och vuxen sätter jag ändå kravet på mig själv att jag ska kunna skriva sådant, och om inte, är det inte värt att skriva någonting alls. Skriver jag något som likväl kunnat skrivas av vem som helst flashar jag upp att jag inte alls är lite viktigare än alla andra. Alltså bättre att hålla tyst.

Där har ni typ anledningen till den ganska långvariga torkan på bloggen. Om jag vill börja filtrera saft genom drömmar igen, eller om jag ska fortsätta med anspråksfulla krav på djupt innehåll på bloggen, det får vi se. En sak är klar, och det är att Makis Blogg inte ska vara en bajsnödig blogg. Så tills jag slappnat av och slutat vara så jävla pretentiöst inställd till allt lär torkan fortgå.

Så, som avslutning och lite kontrast.

xoxo

So la la, so la la

Det går inte att skjuta på det längre, det är dags att bloggeliblogga. Lite lustigt att jag använder just ordet skjuta, då det av en händelse leder mig in på första av ämnena att avhandla, nämligen skidskytte. Jag har alltså varit och kollat skidskytte live :D Från det att jag sett och hört den fantastiska stämningen det är vid skidskyttetävlingarna i Tyskland har jag tänkt att någon gång ska jag se det live, och det var vad vi gjorde i fredags i Ruhpolding. Och vilken...grej.

Inramningen var otrolig, arenan och banorna låg i en dalgång med alpberg runt omkring, det var glada människor, grym arena och vacker natur, och det var verkligen grymt att få se en tävling på riktigt. Än grymmare var det att tillsammans med de andra 14 000 på läktaren skrika "weeey" vid träff :D Dumt nog tog en norrman segern. Använde ordet dumt kanske inte främst för att de just är norrmän, utan mest för att det var så många av dem i Ruhpolding, de var jävligt fulla och ganska självgoda. Fast lite kul, också.

Otroligt nog kan jag även bjuda på lite bilder. Den blå mannen är allas vår Wolfgang Pichler, och längst ned ser ni Christoph Stephan (av bloggens läsare förmodligen bara Lul som vet vem det är, men nåja ^^) med kompisar som åkte förbi 5 meter ifrån oss. Woooow, tänker ni kanske inte. Men håll i era hästar, det kommer mer; Några minuter innan kom några skidskyttar i svensk dräkt åkande på samma avstånd. Vi hade vant oss att skrika typ "Heja Sverige" mot allt som såg lite svenskt ut, vilket vi även gjorde nu. När de kom närmre insåg jag att helvetes jävla satan vad coolt, det är ju baske mig Anna Carin Zidek och Helena Ekholm! Frälst slog jag ut med armarna, och utbrast i ett högt "oooooh", varpå de såg mot oss, jag fick ögonkontakt och de log :D

Såå, jag hoppas ni blev glada. Annars är det hyfsat mycket fokus på studier just nu, vilket jag myser med ganska mycket. Läser för övrigt Janne Guillous memoarer, och blir lite besviken på mig själv att jag inte orkat sätta mig in i Palestinafrågan. Lite off topic, sådär.

Upp för en backe

En gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket, sägs det att det kan sägas om saker och ting. Jag har varit ute och sprungit två gånger nu, alltså en gång för mycket för att det ska kunna glömmas bort. Vi får väl se hur länge detta håller i sig innan jag drabbas av förhinder, typ en ytterst lätt förkylning. Skönt har det varit dock, trots att jag springer förbi det där jävla skyltfönstret som envisas med att speglas, och jag ser mig själv från sidan. Jätteful, är väl ett ord som ganska bra beskriver vad jag då ser.

Hur som helst, hur ful jag än är springer jag under min löprunda uppför en backe det åktes världscupsslalom tidigare i år, och ja, det är lika häftigt som det låter. HA!

Vad har jag annars att meddela? Två nya saker finns i vår lägenhet: En ny tvättmaskin och en hund. Hunden är av rasen gosig, och Stopfi, hans namn alltså, får mig att minnas och längta efter mina egna djur där hemma; Björn-Otto, Simba, Nallen osv. Jag hoppas ni har det bra i källaren :)

Är nog lite av en dålig jediriddare också. Lever inte riktigt i nuet, jag ser för långt framåt. Vill ha lov och vara en vild varg som åker tåg genom Europa. Ja, precis så.

521, ditt lås, det var av legering

Ber lite om ursäkt för att jag varken på facebook eller här förkunnat att jag är tillbaks i München, men världen verkar på något vis lyckats undvika att gå under trots att den inte blev informerad. Nå, jag sitter här på mitt rum och njuter av lite ensamhet. Lite paradoxalt, men ändå inte så konstigt, nog är det betydligt lugnare här än det var på hemmaplan. Det var trist att lämna Linköping, verkligen kul att träffa alla människor igen, dock gjorde det det oerhört mycket svårare att fokusera på saker som det kanske bör fokuseras på.

Så, vad har då Mackan, som de senaste månaderna för övrigt växt till ett ganska allmänt accepterat smeknamn på mig, att se fram emot den närmsta tiden? Förutom att känna sig lite högfärdig och skriva om sig själv i tredje person taggar han som fan inför att se skidskytte live i Ruhpolding på fredag. Och där slutar vi med tredje person. Alltså, det ska riktigt grymt, efter alla dessa tävlingar i tv-soffan är det äntligen dags att se det med egna ögon.

Efter den helgen bör jag gå in i tenta-mode. När man pluggar inför tenta är det viktigt att ge allt, o o och att ha kul. Nu kör vi!

Nejmen alltså, grejen är att jag skulle vilja sätta allt så att jag kan ha 2 fina månader med lov. Kul med ambitiösa mål.

Jag skulle ju lägga upp lite gamla bilder, har jag lovat. Kul grej, jag

veeeeeet. Nå, nu har jag en ny bild att lägga upp också. För att göra det hela lite mer spännande får ni gissa vad som är vad. Det ena är min och Luls hemgjorda avskedslunch, fantastiskt gott, och det andra är vad som förgyllde rasterna under gymnasietiden, likaså fantastiskt gott. Fantastiska minnen.

Jag dör mer av de som offra såna renar

Hej 2011, wazzuuuup? Jomen allt är finemang här alltså. Det blev ett riktigt trevligt nyår, med fantastiskt middag, duktig fest och en härlig efterfest med Maria, där vi strålade under den sena timmen strålade samman, hon erbjöd sovplats och fick en såndär rödgul skylt, som sätts upp när typ trafik leds om, i ersättning. Hittade den alltså i en snödriva, jag är ingen terrorist som vill skapa kaos.

Under natten skickade jag även ett sms till Tele2 med texten;
"Jag dör mer av de som offra såna renar".

Svaret, som nog var aningen automatiskt genererat, blev;
" Din text matchade inget svar. Kontrollera den text du skickade och försök igen. Mvh Tele2."

Men visst känns det som att mitt sms är jävligt genomtänkt, nästan ganska djupt?

Traditionsenligt hade jag en hel del problem att välja kläder till nyår. Detta år var det förvisso mest slipsen som orsakade en hel del huvudbry. Jag var inne på vit slips, men förslaget möttes med viss skepsism från mig själv då vit slips, förvisso i kombination med vit

skjorta och mörk kostym, föranleder en viss association till begravning. En annan invändning en av mina stylister hade var att det kunde verka som att jag vara en liten wannabe-matchare, då jag hade vita byxor till. Lite övermatchat, liksom. Dessutom kanske lite tråkigt och färglöst. Trots allt tyckte jag det var snyggt, så alternativet hängde med. Lite synth, kom vi fram till, så jag och Maria förfestade med Kraftwerk. Slutligen blev det dock lila slips, men hur borde jag ha gjort? Försökte visa i Paint ungefär hur jag kunde sett ut eftersom jag inte pallade ta någon bild xD

Jag ger er nu en unik möjlighet att göra er åsikt hörd genom att rösta. Din åsikt påverkar, rösta!

Och för att göra elektro-feelingen än mer närvarande får ni lyssna lite. På tyska, än bättre än det engelska larvet.

Men vi som går vid Jesus, har ändå ryggen fri

Det är mysigt att vara tillbaka i Linköping. Inte mycket har förändrats, och det är väl tur det. Tiden springer iväg, och om mindre än en vecka är jag återigen i München. Jag hade nog kunnat tänka mig ytterligare än vecka här, men jag gråter inte. Det som är så skönt med att komma hem är det villkorslösa umgänget man ändå har med riktigt bra kompisar, att avslappnat kunna träffas och bara...vara. Det tar ändå lite tid innan man blir tajta vänner, och att vid i princip varje social interaktion ändå ha lite press på sig att göra något speciellt och hitta på saker är ändå påfrestande.

Nu när jag är hemma hos kompisar med egen lägenhet börjar jag även sakna min egna lägenhet. Dock, jag är knappast bitter för att jag ska tillbaks. Jag trivs och känner att ytterligare ett halvår i Tyskland blir jabadabadoo. Känner lite att jag har det grymmaste halvåret, med skidåkning, fin sommar med massor biergartens och ägande av tyska tentor, framför mig. Kan jag våga hävda att det kanske kan bli episkt? Nej, så bra får vi väl ändå hoppas att jag inte råkar ha.

Vad ska vi mer säga om livet. Idag har jag suttit ihopkrupen i föräldrahemmet och mest segat. Skulle kunna påstå att jag studerade, men då fördelningen plugga/sega ligger runt 40/60 vore det att förvränga verkligheten, och sådant håller vi icke på med. Mycket kallt kaffe har jag druckit, och accepterat för mig själv att det smakar ganska bra. Åtminstone drickbart.

Av någon anledning har jag fått för mig att lägga upp typ en gammal bild per inlägg från och med nu. Kanske försöker jag desperat göra bloggen intressant, då jag vet med mig att enbart text knappast tillfredsställer mina krävande läsare. Eller så vill jag bara ha en anledning till att visa upp glada Marior och blonderade gossar. Jag gillade den där tröjan, så tuffa 3D-effekter. Tror jag köpte den på Cubus. Jag hoppas så att den mår bra, för jag kommer inte ihåg vad som hände med den :(

För att slå två flugor i en smäll försöker vi kombinera lite emo-lista med update från mitt liv. God läsning!

Plats fem: Min engelska
Under min hemresa började en holländska prata med mig på tåget över Öresund. Då min holländska inte är fulländad konverserade vi på engelska, och...eh, jag pratade milt sagt värdelöst. Jag kan säkert skylla på att jag var trött eller att jag har tyskan så inövad nu, men jag skäms ändå. Hon frågade varför jag åkte tåg från München hem, och om det inte fanns billiga flyg. När jag skulle svara att jag gjorde det av miljöskäl säger jag "You know, I'm caring about the...environment." Förvisso sant då ICE-tågen är betydligt vackrare än ett Ryanair-plan.

Plats fyra: 190 kronor

Var på systembolaget idag. 190 kronor för två flaskor vin. Behöver jag säga mer? I min värld, där det för övrigt finns obegränsad tillgång på muminkex och Homer Simpsons tröja hänger i taket, kostar det 60 kronor. Högst.

Plats tre: Föreläsningar med elektrofysiker
Jag är inte fördomsfull, jag har sett, upplevt och doftat dem, och de är ofräschare. Allt är ofräscht, men egentligen skiter jag i om de har flottigt hår eller för korta byxor - jag kan alltid kolla bort. Men det här med att lukta lite illa...som att de kan ha ett dött djur innanför skjortan, som Paul skulle uttrycka det. Det är svårare att stänga av luktsinnet. Sen kom jag på, det är ju lite hippt med såna här psykiska sjukdomar. Och det finns ju rökförbud för att även passiv rökning skadar. Då tänker jag - folk som luktar illa, jag mår fan dåligt av det, och i förlängningen kan jag garanterat bli ordentligt nedbruten och söndertrasad om jag dag ut och dag utsätts för denna...odör. Förbud är alltså det enda rätta om vi ska skydda oss mot tunga psykiska sjukdomar.

Und nummer zwei: Storstadsdryg

Tyvärr, det är omedvetet, men jag känner redan efter två dagar här att jag ser ner lite på mycket här. En dryg attityd, allt är så litet, "eh, lol, skulle det här vara Linköpings julrusch?! Men var är alla människor då", tankar i den riktningen. Jag kan inte rå för det, jag är en dålig människa. Förlåt mig, Linköping, jag tycker ju om dig!

Och ettan är...: Självömkande

Jag har generellt svårt för självömkan. Folk som tycker synd om sig själva, som tror att hela världen snurrar kring dem. Det är en av de vidrigaste egenskaper en människa kan ha, enligt mig. Den senaste facebookveckan har därför inte varit enkel för mig, då den översvämmats av folk som väntat timmar på flygplatser, inställda flyg och försenade tåg. MEN JA, stoppa världen så jag och alla andra kan få ta del av just din försening för den är så fucking speciell, den är faktiskt extra extrem, varför är världen så orättvis att du inte kan få åka ett tåg som kommer hem i tid? Jag kräver en tv-gala, en fet insamling, för alla offer därute som åkt ett försenat tåg eller som tvingats vänta en dag på att flyga. Det är ni värda. Vakna Sverige, världen. Här finns människor som behöver vår hjälp.

Barbra Streisand

Senast jag skrev var jag ganska pluttigull-jag-vill-hem-ig. Det är jag fortfarande, förmodligen ännu mer, men veckan bjöd ändå på mer roligheter än jag tänkte (och ville?). Utan mer ingående beskrivning. Why? Kanske för att ni ska tänka att hoppsan, nu har det hänt något riktigt lajbans där, grabben är på gång. Eller för att jag inte kan skriva mer, skulle jag utveckla "roligheter" skulle ni inse att det knappast kan kallas roligheter.

Som sagt, ändå en sista månad i München som gör att jag nog inte kommer vara alltför ledsen när jag väl måste tillbaks efter jul. Tänk förresten vad jag kommer äga alla miljöförstörande flygresenärer som står och väntar på sina försenade flyg när jag susar fram i tåg genom Tyskland, Danmark och tillslut La Suede. Inga förseningar där, icke, och om jag förstått saken rätt verkar ju SJ fått ordentlig ordning på grejorna till detta år.

Jojo.

Och så en liten julhälsning från Münchens helt egna älg. Ni kan ana att det var en och annan uppspelt tysk där.

Det är mycket bra!

Så sitter jag här. Kexen tog slut men brieost finns kvar, därför äter jag den rakt av. Funderar på om det är allmänt accepterat att göra så eller om denna typ av förtäring hamnar i samma grupp som äta margarin, pasta med ost samt pannkakor med smör. Norrmännen verkar förresten förstått det där med smör - på våfflor och i gröt var det en självklarhet :-)

Helgen har väl gått i ovannämnda brieosts tecken samt en annan, men den tog slut. Sjukdomen som jag ändå hoppades lite på kom i precis lagom dos med lite snor och huvudvärk, så jag kunde med rent samvete vara hemma och njuta av en lugn och fin helg. Studerade flitigt gjorde jag också, duktig duktig Macka.

Och vet ni vad? Jag vill hem. Nästan jättemycket vill jag hem. Lite mer än en vecka, sedan beträder jag svensk mark för första gången på lång tid. Det blir bra, till och med mycket bra. Just hemlängtan gör mig lite opepp på livet här, att hitta på saker och ha roligt och sånt där larv.

Men ingen fara - ni vet ju att jag trivs som bäst när jag inte har roligt.

Nåå, jag ska väl slänga ihop någon slags delikatess så att magen blir glad. För då är ju, som alla vet, även människan glad.

Day before sickness

Känner hur en liten sjukdom smyger sig in i min kropp. Imorgon lär jag vakna med lite feber eller så, HÄRLIGT, den kan gärna hålla i sig över fredag och lördag så kan jag, utan att framstå som asocial, spendera helgen för mig själv.

Idag var annars en bra dag. Duktig skolpojke, och på kvällen löste jag den första uppgiften på egen hand i den knepigaste kursen jag har. Att ett korrekt uppsatt Tschebyscheff-filter kan skapa sådan lycka. Efter det var jag glad och åt kakor och godis. Jag tror jag blir tjockare och tjockare, åtminstone mentalt.

Näpp. Det är dags att besöka sängen, vi tillbringar för lite tid med varandra. Natti.

Helg i Oslo

Cha cha Bloggen,

nu är jag hemkommen efter ännu ett äventyr ut i stora Europa. Denna gången var det den norska huvudstaden som fick rulla ut röda matten för mig och Maria, då vi skulle besöka den lilla Penny som trots allt tillbringat en ej försumbar andel av sitt liv i just Oslo. Otroligt nog var det väldigt mysigt att träffa gamla goa vänner jag inte sett på nästan ett halvår. Men det mysigaste att med vissa spelar det ingen roll om man träffas efter flera månader eller har setts tidigare i veckan, det är som vanligt, och i det åtminstone lite mer oförutsägbara liv jag nu lever är det skönt med sådan trygghet :)

Vad vi egentligen gjorde? Vi åt väl mat, utforskade staden, såg Jenny in action på hennes jobb, lite partaj och så givetvis giiiiiirltalk. Eller helt enkelt vanligt talk. Allt som allt trevligt. Träffade förmodligen mitt livs kärlek, två gånger dessutom. Först köpte jag fyra cheeseburgare av honom, och efter den heta inledningen träffades vi helt random på en klubb och där blev jag ombedd att ge mig nummer. Kul att jag glömde landskoden.

Trots tabben gick livet vidare. Avslutade med en, trots förseningar och dåligt samvete vad gällde CO2-utsläpp, fantastisk hemresa, där jag på flyget lyxade till det med ett glas vin. Två, faktiskt. Schtekig som jag är flög jag knappast Ryanair, här är det Lufthansa som gäller och istället för att sälja lotter delade flygvärdinnorna ut kaffe, dryck och macka på både dit- och hemresa. Gratis, alltså. Att jag även var helt ensam på min rad på hemresan, ååh, paradis. När jag flyger brukar jag förresten alltid tänka "vill jag dö bredvid dessa människor?", även om jag i så fall bör tänka så även vid bussåkande. Nu, när jag hamnade ensam i min rad inser jag att jag vid störtat plan dör utan någon vid min sida, ja då kunde jag njuta under hela resan.

Så. Efter 2 veckors yrande hit och dit tänker jag i största möjliga mån stänga in mig på mitt rum fram tills jag åker hem den 21 dec. Äta kex med brieost, dricka vin, ta en promenad och studera. Puss och kärlek på de aktiviteterna.

Mar€us blogg

Ack och ve. När känslorna för Berlin väl hade svalnat åkte jag dit och blev frälst igen. Helt superbra helg, Berlin var så fint och mysigt som jag lämnade det. Det första som hände var att en snäll berlinare skänkte mig en dygnsbiljett eftersom hon skulle till Hamburg, och helgen fortsatte i samma vänliga stil. Så härligt att återuppleva tiden jag hade där, träffa vännerna jag har fått, njuta av den vänliga (automatiska) högtalarrösten i S/U-bahn (istället för bitchen i München), mysa av den mångfald av stilar som finns (finns förmodligen fler emos i Linköping än i München) och gå på de bääästa klubbarna som jag upplevt.

Dock är jag inte så bedrövad över att vara hemma. Nä nä, det är mycket snö och julfint här i staden. Vi har julgran i lägenheten och imorgon får jag se vad som är under 1dec-luckan i min fantastiska adventskalender. Om jag tog några bilder i Berlin, förresten? HA, vad tror ni egentligen.

Jag har fått en...eh, vad fan skulle jag skriva. Tappade bort mig helt, fastnade i någon slags diskussion. JUST, alltså, jag har fått en ny favoritmusik. Kanske helt enkelt bara ny favoritmusik, utan "en". Nåja, som sig bör är det en ny stjärna, förmodligen vet ni inte vem det är men ni kan ju alltid googla Ke$ha och Tik Tok.

Coolt namn också. Ni kan börja kalla mig Mar€us.

Om jag skulle berätta något mer...Ja, det är typ halvtid i terminen här. Helt umpabompa-tokigt, jag ska på något vis kunna hälften av kursen men i de flesta känns det liksom som jag typ precis fått grepp på vad vi gör. Föreläsningarna här är extremt teoretiska, om jag surade på två matematiska bevis (som ju förvisso är vackert) under en föreläsning på LiU så borde det leda till självmord, här är det i princip härledningar och bevis i 90 minuter. Och självmord går att ordnas, vi har precis hängt upp en snara på toaletten där man kan hänga sig.

Måste avsluta nu, har precis givit upp att hämta ceratet med Kraften (som jag vet jag kan kontrollera ) så därför bör jag väl hämta det på det traditionella viset. Tjuhu.

Om jag var en konsonant

Nu när jag ändå åter börjar få in lite rutin i bloggandet känns det lite tattigt att ragga läsare via facebooklänk. Så nu ska jag sluta med de där larvet, mest egentligen för att jag inte orkar komma på någon liten kommentar att skriva när jag ska posta länken.

Imorgon åker jag till Berlin. JAY! Glad liten Macka dansar i sitt rum. Allt ska bli kul. Tåg ska bli mest kul, kanske. Idag var dock inte kul. På en föreläsning hamnade jag bredvid tre kineser som verkade njuta över lite frihet och, som i frånvaro av kommunistpartiets vakande öga, satt och pratade under en hel föreläsning. På kinesiska, då. Lite svårt att fokusera. Nästa gång ska jag ta med videokameran, spela in en film och skicka till Hu Jintao. Därefter blir det nog, på ett eller annat sätt, tyst på dem.

Mer förmår jag inte skriva, jag bör packa en liten väska jag kan bära runt på imorgon. Typ kläder och så. Och om drygt en vecka är jag på väg mot Oslo. Jag är en sådan globetrotter. Shalali, shalala.

Det ska ju räcka till en korvbaguette

Vi börjar inlägget med en liten reklamfilm. Blev lycklig i själen när jag råkade se den för några dagar sedan, eftersom den från 0:58 och 20 sekunder framåt är inspelad 60 meter från där jag bodde i Berlin. Nå, det i sig kanske inte var så coolt, men grejen är att jag en kväll på väg hem från tunnelbanan råkade se när de höll på att spela in scenen där ett tiotal sådana där borst-traktorer åkte slalom med och runt varandra. Förundrad tittade jag länge, och det gick knappt en dag utan att jag kunde släppa tanken på vad det egentligen var de spelade in. Men nu vet jag, och risken att dö lycklig finns fortfarande.

Ännu en helg i centraleuropa avklarad, och avslutar den med lite pannkakor. Om jag överlever dem är dock mer oklart, då den mjölk som används råkade glömmas kvar i rumstemperatur i en sisådär 8 timmar då jag lite förvirrat råkade glömma ställa tillbaks den efter att ha tagit ett glas efterfest-mjölk. Samma sak har jag gjort i Sverige, men mjölken har för lite effektiva kemikalier och tillsatser för att klara en sådan påfrestning, varpå det bildas klumpar och vidrig lukt. Efter att smakat på den tyska lågprismjölken fanns inga spår efter ovan nämnda effekter.

Äh, ska jag berätta något mer? Nä, jag vill istället vissa ytterligare en video. Känns säkert igen, men det tål att ses igen. SVT är kvalité, och det blir ju än tydligare när ni jämför denna GW-imitation med Hey Baberibas. Staten kan! Korvbaguette <3>

Quod erat demonstrandum

När jag trallade iväg från dagens tränarinsats och gick mot min tram (spårvagn, alltså) kände jag ett sug efter pannkakor. Dock inte att steka dem, enbart för födointag. Där gick jag, i regn och rusk, och kände lite hur jag längtade efter att kunna genomföra följande samtal:

Jag: Heeeej pussigullsötisöt, vad har du för dig?
Pussigullsötisöt: Ser på Vem vet mest och längtar efter dig.
Jag: Åååh, du är en sådan sockersnörpa. Skulle du vilja vara superduperbästans i hela världen och steka pannkakor som vi kan äta tillsammans när jag kommer hem, och sedan, när jag smält ner all mat, har vi hämningslös sex resten av natten.
Pussigullsötisöt: Men åh, min älskade, klart jag fixar det. Puss på skinkan, vi ses snart!

Ja, precis sådär vill jag ha det. Eller jag vet inte, kanske är det bara pannkakorna jag var ute efter. Kanske lite sex, men fan inte efter pannkaka. Jag blir alltid så jävla uppblåst och tjock efter pannkaksätande. Och pannkaka >> sex i enheten 1 glädje.
Bevis:

Är magen glad, är människan glad. (Gustav Svenssons I formel)
Äta pannkaka --> magen glad; Maginnehåll innan sex >\ Maginnehåll efter sex. Oförändrat/mindre magsäcksinnehåll --//-> gladare mage

-----------> Pannkaka >> Sex
Q.E.D

Sådärja. Alltså bör jag inte skaffa mig en partner, det jag behöver är en slav eller liknande. Tack RUT, för att du låter mitt livspussel gå ihop. Gillar förresten när det regnar, för det är så roligt att gå med ihopfällt paraply inne på stationerna. Det är precis som ett lasersvärd, så då kan jag ta fram mina jediriddar-sidor. Kan vara bra för München i dessa tider, då det är lite extra terrorvarning i tyska storstäder.

You and me could write a bad romance

Lördag och söndag var det strålande sol och 18 grader varmt. Igår kväll droppade det snöblask och höll sig runt nollan. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till dessa extrema väderväxlingar. Å ena sidan är det skönt att kunna få smaka lite på sommar mitt under vintern, men å andra sidan blir jag ju bara än mer bitter då jag, efter att ha vant mig vid kyla, grått och trist, inser hur varmt och skönt det skulle kunna vara. Så är man nere på noll igen och återigen måste bygga upp acceptansen för den ruskiga hösten.

I helgen var mor och far här. Trevliga prickar, det där. Hade ju inte träffat de indirekta skaparna av denna blogg på sisådär 5 månader, så nog var det mysigt att få visa upp hur jag lever och bor. Mycket turistande, jag lärde mig själv en hel del nytt om min stad, god (och gratis ^^) mat och dryck och mysigt prat.

Annars händer det grejer. Ujujuj. Spelade återigen pingis, men denna gång med en annan klubb. En bättre och trevligare klubb, vilket gör att jag måste dissa den andra trots att jag i princip redan sagt ja till dem. Dum Marcus. Det första jag gjorde under detta "pass" (var inte orolig, Eric, vi värmde inte upp, vilket för övrigt inte alls var anledningen till det jag snart kommer nämna. Förstår inte ens hur jag kunde tro att någon kunde tro det, som om det är bevisat att utan uppvärmning är det enklare att sträcka sig) var att (ursäkta lång parentes, gör det svårt att läsa, inser jag nu) jag efter min tredje forehand sträckte mig något så förbannat där någonstans i armen. Satan. Problemet var ju att jag knappast kan inleda med att säga "eehm, sorry jag sträckte mig, kanske inte kan spela så bra". Hej dålig bortförklaring.

Manlig som jag är höll jag inne tårarna och spelade än en gång alldeles för bra för vad jag borde gjort, och än en gång var det lite obehagligt roligt. Nu inleds förmodligen inte bara en tränarkarriär i Tyskland, utan även en karriär som spelare. Jisses. Spelade även dubbel med Günther också, hur underbart är inte det?

Tyskarna är förresten roliga. De är ju lagom förälskade i sitt eget språk, så inte ens vad jag förmodar är vedertagna internationella termer inom pingisen, typ loop och serve, vill de använda. Serve = Aufschlag. När jag kommer tillbaks till Sverige ska jag fan börja med "okeey, sen vill jag att ni gör ett kort startslag".

Mycket pingis, till vissas glädje och andras förtret. Innan jag avslutar vill jag säga att jag redan saknar Sahlin. Hon blev bättre och bättre, hon hade definitivt kunnat reformera partiet men istället för en ordentlig omprövning av politiken är jag orolig för att folk tror omprövning = ny partiledare. För Sven-Erik Österberg eller Östros känns ju så nytt.

Dann passierte etwas...

Heute schien ein echt gute Tag zu sein. Dann passierte etwas...

Ursäkta, har JDs ljuva (tyska) stämma i huvudet efter att för några veckor sedan lagt till en Scrubs-spellista från Youtube som favorit, och varje gång jag går in på den hör jag den lilla meningen innan jag bläddrat fram till avsnittet jag var på. Dock passar det rätt bra med dagens dag. Man skulle kunna tro att idag var tiptop. 7 av 8 tunnelbaneresor gjordes med nya tunnelbane-fordon, föreläsning med min favoritföreläsare och jag kände mig allmänt ganska nöjd.

Dock förstördes allt av en tysk på sista föreläsningen. Har sett honom tidigare, och under den föreläsningen blev jag också galen på honom. Många pratar, men han är fanimej otrolig. Att han dessutom har en ganska välkammad moppebusche och hartänder gör inte att jag får moderskänslor och bara vill krama honom. Så när jag skulle titta argt mot honom, det är så jag gör när jag ska förändra världen, ser jag honom leka eldslukare med marschmallows? Eller såg jag i syne? Helt sjukt, jag var tvungen att begrava huvudet i bänken i fem minuter och undra vad han är för någonting.

Jaa ni, kära vänner, jag ska kravla mig mot sängen. Kravla, eftersom jag i måndags spelade pingis för första gången på 6 månader, och träningsvärken är enorm. Saknade faktiskt pingisen så sökte upp en klubb, var där och nu ska jag börja vara tränare. Bara att erkänna, pingpongen är väl en liten del av mitt liv.

Vi är här igen, lite emo förgyller dagen!

Nummer fünf: Tysk disciplin
Fördomarna säger att den tyska disciplinen är ganska...bra. Tyvärr gäller inte detta i föreläsningssalarna, där jag under mina två första veckor upplevt en relativt LiU enormt hög ljudnivå. Nog för att det är 90-minutersföreläsningar utan rast, men det legitimerar knappast att folk pratar med varandra eller i mobiltelefon i normal samtalston under i princip hela föreläsningen. Första gången tänkte jag be de framför mig att vara tysta, men sedan insåg jag att 90% av folket pratade lika mycket. Åh, du fina, tyskta och lugna C1, jag saknar dig.

Nummero four: Tunnelbanebelysning
Vit, hemsk sjukhusbelysning som framhäver minska skavank på kroppen lyser upp u-bahn och s-bahn. Förvisso värre i Berlin än här i München, men det är dugligt illa här ändå. Perfekt partyhöjare att spegla sig själv i fönstret på väg till fest eller klubb och bara känna sig väldigt, väldigt...ful.

Number tre: Tunnelbanevett
Än mer tunnelbana, men det är en god källa till hat och är dit jag söker mig just nu om jag vill känna vrede. Alltså, det finns två typer av personer på tunnelbanan som framkallar min mörka sida.
- Alla går av tunnelbanan i samlad klump, förutom typ 1. Typ 1 tycker det är lite roligt att låta de som ska stiga på tro att alla har gått av, och går därför av två sekunder efter den näst sista. Under dessa två sekunder har de påstigande börjat gå på, och typ 1 ger då upphov till onödig och obehaglig trängsel.
- Typ 2 är den osolidariska, egoistiska och genuint onda personen som står mitt framför dörren, men som när han/hon ska gå av enbart öppnar ena halvan av dörren, smiter ut och lämnar frustrerade medresenärer med en tidsfördröjning på en sekund bakom sig.

Number zwei: Bengtzing + (C)
Linda B i melodifestivalen 2011. Jag borde jubla, tänka klädbyten, att jag ljuger så bra och på min signerade skjorta där det står "Puss Marcus, från Linda Bengtzing". Men det gör jag inte. Det enda jag ser framför mig är hur Linda sitter bredvid Maud på valturnén 2010, och hur hon i en intervju säger "Jag är hur blå som helst". Varför gör du så mot mig, Linda? Kan jag fortsätta älska dig? Skulle jag fortsätta avguda Gustav Svensson om han slutade äta muminkex och titta på Scooby Doo och kunde Homer Simpson ha en lika stor plats i mitt hjärta om han skulle börja tänka rationellt? Fan för att blanda politik och underhållning, dina texter levererar inte politiska budskap, Linda (även om "har min tidning ifred" kan tyckas vara lite osolidariskt). Sen att jag inte har några problem med att Schyffert kom ut som sosse för fyra är sedan är en helt annan sak. Han kom ju ut som något snällt och fint.

Und platz eeeins....: Dissad på facebookchatt
En vän är online. Jag klickar, börjar skriva "He" men avbryts då jag ser att vännen plötsligt är offline. Proceduren upprepas 20 sekunder senare då jag ser att samma person återigen är online. Så där kan det hålla på flera gånger om, innan jag bryter ihop total. Är det något slags hån? En block mot att jag får skriva på facebook? Vill jag ens veta? Sanningen kan vara sista droppen blod som får bitterhetsbägaren att rinna över.

Och glöm inte att rösta, föö fään!

Härligt väder!

Var ute och gick en liten promenad i Olympiaparken, som ligger rätt nära. En hel del kullar och grejer där, och på den högsta får man en riktigt god utsikt över staden München. Där spatserade jag denna sena eftermiddag, och råkade tajma in en fabulös solnedgång. Nu försökte jag ge mig på någon slags beskrivning på hur himlens färger spelade fia med knuff med varandra, hur Münchens mörka siluett tornade upp sig framför solens sista strålar. Då jag är medveten om att dålig poesi är pinsamt, lämnar vi det därhän.

Hur som, där stod jag och stirrade ut över det vackra. Åh, jag skulle haft en kamera med lång slutningstid, tänkte jag inte. Istället fokuserade jag helt på att göra 3 klockrena minuter till "Hero". Idag har jag nämligen varit supertaggad vad gäller lyssna på musik, nya hörsnäckor

Men himlen den var så vacker. Precis innan solen smugit ned helt bortom horisonten var himlen röd som en Cosmopolitan. Det kan man förresten typ heta, på en klubb kom en kille fram till mig och sa "Heey, mein name ist Cosmo, wie Cosmopolitan". Om det var på riktigt, eller om han bara bögade sig, det låter jag vara osagt. Cosmo.

I helgen (ugh, var ju ett tag sen. Naja) när jag vaknade slog jag på tvn för att se om där fanns något intellektuellt och bildande program. Jag stannade upp vid detta program. Engelsk språkkurs. Först trodde jag det var ett skämt, men efter fem minuter slog det mig att mannen med den moderiktiga kostymen faktiskt var helt seriös. Sovjetstatsbrunt är det nya svart.

Annars så, veckorna rullar vidare. Glad är jag, förutom nya hörlurar så har det varit typ 17 grader idag, plus att jag snart åker till Berlin igen! Och imorgon är det friiday, i'm in love :)