Völlig unfähig

Om mitt minne inte spelar mig ett spratt fyller min laptop 3 år typ ungefär nu. Vårt förhållande kan väl beskrivas som hatkärlek. Å ena sidan blir jag inte riktigt klok på dig, lilla dator, när fläkten din brummar och brummar som om din CPU skulle typ brinna upp trots att det enda program jag kör är Adobe Reader. Å andra sidan vet jag att det du och jag har är så mycket mer än bara människa-dator-förhållande. Vi har varit med om så mycket tillsammans, och den känslan förstärks var gång jag ser en häftig Apple-dator - det är bara en yta som ägs av en person som när något hetare kommit ut på marknaden köper det. Men det du och jag har, det är så mycket mer värt än massor ramminne eller häftiga processorer. Det gör inget att du tar 3 minuter i uppstart, att du ibland tycker att Chrome+Word+MSN+Skype är en övermäktig uppgift eller att du väger 3 gånger så mycket som de nya datorerna. Du är ändå bäst, och vi kommer alltid att älska varandra.

Så, nu har jag lyckats släppa ut lite kärlek. Läget? Jorå, fint. Det är ganska mycket studier nu, eftersom jag haft (o)turen att ha alla utom en tenta under de första 12 dagarna av den egentligen typ 50 dagar långa tentaperioden. Jag har inte bestämt mig för om jag ska vara bitter eller inte, för jag får i princip hela mars och april ledigt, men risken är att det blir några fail eftersom de kommer så tätt inpå varandra. Nä, några fail blir det knappast, för jag har pluggat riktigt bra så om jag failar beror det på att jag är dålig. Känns bra, duktig ponke.

(Gud vad jag skulle hata det här inlägget om det inte var jag själv som skrivit det, men jag fortsätter)

Grejen med tentorna här är inte att de är kluriga, utan att det är ont om tid. I en av kurserna är det ren ondska. Jag sitter med en övningstenta, håller ganska duktigt tempo och fixar en uppgift på 25 minuter. En tenta innehåller 6 uppgifter, alltså cirka 150 minuter. Problemet är att tentatiden är 90 minuter. Det trevliga är dock att uppgifterna inte är sådär MAI-kluriga, det är mer pang boff smack som gäller, skriv men sitt för fan inte och tänk.

SÅÅ, sluta snacka skola nu. Förlåt, universitet. Nåja, i skrivande stund är jag lite hög av doftljus. Just det, fuck you samhället, jag är busig är sniffar. Nu blir det lite Golden Girls, sedan sussa kudde.

Bara lite självreflekterande

Ofta (nåja) tänker jag att "men så kul det kunde vara att skriva lite blogg", jag börjar och efter första meningen försvinner all inspiration. Precis som nu, fast jag fortsätter ändå. Jag tror jag tänker lite för mycket, istället för att bara bajsa ur mig allt jag har inom mig. En ganska konstig metafor, men ändå ett steg i rätt riktning. Tänk inte så mycket, gör. Jag tror inte jag funderade så mycket över eventuella reaktioner när jag spelade in och lade upp min La Voix-version, jag skulle knappast lyckat skriva succéserien om Detektiv-Gösta om jag satt och fnulade över varje mening. Tyvärr är det det jag gör nu, varje mening ska ta med er läsare på en litterär resa bland svallande adverb och överväldigande meningsbyggnader, oändligt med genomtänkta och bortvillande bisatser. Det ska ha betydelse och mening, inte bara nonsens som att jag var i skolan hela dagen idag. Som om det förändrar världen.

Fina visioner, men för att kunna skriva en sådan blogg krävs att jag kan skriva litterärt och vackert, samt att jag gör/tänker saker som kan förändra världen, och som jag sedan kan delge er. Tyvärr är problemet att jag knappast besitter någon av de egenskaper som räknats upp, men i min hets efter att vara viktig och vuxen sätter jag ändå kravet på mig själv att jag ska kunna skriva sådant, och om inte, är det inte värt att skriva någonting alls. Skriver jag något som likväl kunnat skrivas av vem som helst flashar jag upp att jag inte alls är lite viktigare än alla andra. Alltså bättre att hålla tyst.

Där har ni typ anledningen till den ganska långvariga torkan på bloggen. Om jag vill börja filtrera saft genom drömmar igen, eller om jag ska fortsätta med anspråksfulla krav på djupt innehåll på bloggen, det får vi se. En sak är klar, och det är att Makis Blogg inte ska vara en bajsnödig blogg. Så tills jag slappnat av och slutat vara så jävla pretentiöst inställd till allt lär torkan fortgå.

Så, som avslutning och lite kontrast.

xoxo

So la la, so la la

Det går inte att skjuta på det längre, det är dags att bloggeliblogga. Lite lustigt att jag använder just ordet skjuta, då det av en händelse leder mig in på första av ämnena att avhandla, nämligen skidskytte. Jag har alltså varit och kollat skidskytte live :D Från det att jag sett och hört den fantastiska stämningen det är vid skidskyttetävlingarna i Tyskland har jag tänkt att någon gång ska jag se det live, och det var vad vi gjorde i fredags i Ruhpolding. Och vilken...grej.

Inramningen var otrolig, arenan och banorna låg i en dalgång med alpberg runt omkring, det var glada människor, grym arena och vacker natur, och det var verkligen grymt att få se en tävling på riktigt. Än grymmare var det att tillsammans med de andra 14 000 på läktaren skrika "weeey" vid träff :D Dumt nog tog en norrman segern. Använde ordet dumt kanske inte främst för att de just är norrmän, utan mest för att det var så många av dem i Ruhpolding, de var jävligt fulla och ganska självgoda. Fast lite kul, också.

Otroligt nog kan jag även bjuda på lite bilder. Den blå mannen är allas vår Wolfgang Pichler, och längst ned ser ni Christoph Stephan (av bloggens läsare förmodligen bara Lul som vet vem det är, men nåja ^^) med kompisar som åkte förbi 5 meter ifrån oss. Woooow, tänker ni kanske inte. Men håll i era hästar, det kommer mer; Några minuter innan kom några skidskyttar i svensk dräkt åkande på samma avstånd. Vi hade vant oss att skrika typ "Heja Sverige" mot allt som såg lite svenskt ut, vilket vi även gjorde nu. När de kom närmre insåg jag att helvetes jävla satan vad coolt, det är ju baske mig Anna Carin Zidek och Helena Ekholm! Frälst slog jag ut med armarna, och utbrast i ett högt "oooooh", varpå de såg mot oss, jag fick ögonkontakt och de log :D

Såå, jag hoppas ni blev glada. Annars är det hyfsat mycket fokus på studier just nu, vilket jag myser med ganska mycket. Läser för övrigt Janne Guillous memoarer, och blir lite besviken på mig själv att jag inte orkat sätta mig in i Palestinafrågan. Lite off topic, sådär.

Upp för en backe

En gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket, sägs det att det kan sägas om saker och ting. Jag har varit ute och sprungit två gånger nu, alltså en gång för mycket för att det ska kunna glömmas bort. Vi får väl se hur länge detta håller i sig innan jag drabbas av förhinder, typ en ytterst lätt förkylning. Skönt har det varit dock, trots att jag springer förbi det där jävla skyltfönstret som envisas med att speglas, och jag ser mig själv från sidan. Jätteful, är väl ett ord som ganska bra beskriver vad jag då ser.

Hur som helst, hur ful jag än är springer jag under min löprunda uppför en backe det åktes världscupsslalom tidigare i år, och ja, det är lika häftigt som det låter. HA!

Vad har jag annars att meddela? Två nya saker finns i vår lägenhet: En ny tvättmaskin och en hund. Hunden är av rasen gosig, och Stopfi, hans namn alltså, får mig att minnas och längta efter mina egna djur där hemma; Björn-Otto, Simba, Nallen osv. Jag hoppas ni har det bra i källaren :)

Är nog lite av en dålig jediriddare också. Lever inte riktigt i nuet, jag ser för långt framåt. Vill ha lov och vara en vild varg som åker tåg genom Europa. Ja, precis så.

521, ditt lås, det var av legering

Ber lite om ursäkt för att jag varken på facebook eller här förkunnat att jag är tillbaks i München, men världen verkar på något vis lyckats undvika att gå under trots att den inte blev informerad. Nå, jag sitter här på mitt rum och njuter av lite ensamhet. Lite paradoxalt, men ändå inte så konstigt, nog är det betydligt lugnare här än det var på hemmaplan. Det var trist att lämna Linköping, verkligen kul att träffa alla människor igen, dock gjorde det det oerhört mycket svårare att fokusera på saker som det kanske bör fokuseras på.

Så, vad har då Mackan, som de senaste månaderna för övrigt växt till ett ganska allmänt accepterat smeknamn på mig, att se fram emot den närmsta tiden? Förutom att känna sig lite högfärdig och skriva om sig själv i tredje person taggar han som fan inför att se skidskytte live i Ruhpolding på fredag. Och där slutar vi med tredje person. Alltså, det ska riktigt grymt, efter alla dessa tävlingar i tv-soffan är det äntligen dags att se det med egna ögon.

Efter den helgen bör jag gå in i tenta-mode. När man pluggar inför tenta är det viktigt att ge allt, o o och att ha kul. Nu kör vi!

Nejmen alltså, grejen är att jag skulle vilja sätta allt så att jag kan ha 2 fina månader med lov. Kul med ambitiösa mål.

Jag skulle ju lägga upp lite gamla bilder, har jag lovat. Kul grej, jag

veeeeeet. Nå, nu har jag en ny bild att lägga upp också. För att göra det hela lite mer spännande får ni gissa vad som är vad. Det ena är min och Luls hemgjorda avskedslunch, fantastiskt gott, och det andra är vad som förgyllde rasterna under gymnasietiden, likaså fantastiskt gott. Fantastiska minnen.

Jag dör mer av de som offra såna renar

Hej 2011, wazzuuuup? Jomen allt är finemang här alltså. Det blev ett riktigt trevligt nyår, med fantastiskt middag, duktig fest och en härlig efterfest med Maria, där vi strålade under den sena timmen strålade samman, hon erbjöd sovplats och fick en såndär rödgul skylt, som sätts upp när typ trafik leds om, i ersättning. Hittade den alltså i en snödriva, jag är ingen terrorist som vill skapa kaos.

Under natten skickade jag även ett sms till Tele2 med texten;
"Jag dör mer av de som offra såna renar".

Svaret, som nog var aningen automatiskt genererat, blev;
" Din text matchade inget svar. Kontrollera den text du skickade och försök igen. Mvh Tele2."

Men visst känns det som att mitt sms är jävligt genomtänkt, nästan ganska djupt?

Traditionsenligt hade jag en hel del problem att välja kläder till nyår. Detta år var det förvisso mest slipsen som orsakade en hel del huvudbry. Jag var inne på vit slips, men förslaget möttes med viss skepsism från mig själv då vit slips, förvisso i kombination med vit

skjorta och mörk kostym, föranleder en viss association till begravning. En annan invändning en av mina stylister hade var att det kunde verka som att jag vara en liten wannabe-matchare, då jag hade vita byxor till. Lite övermatchat, liksom. Dessutom kanske lite tråkigt och färglöst. Trots allt tyckte jag det var snyggt, så alternativet hängde med. Lite synth, kom vi fram till, så jag och Maria förfestade med Kraftwerk. Slutligen blev det dock lila slips, men hur borde jag ha gjort? Försökte visa i Paint ungefär hur jag kunde sett ut eftersom jag inte pallade ta någon bild xD

Jag ger er nu en unik möjlighet att göra er åsikt hörd genom att rösta. Din åsikt påverkar, rösta!

Och för att göra elektro-feelingen än mer närvarande får ni lyssna lite. På tyska, än bättre än det engelska larvet.