Omröstning och ny kamp

Förkylningstider. Ett av de teman som, likt väder, är smidigt att ta upp när ett samtal inte riktigt flyter sådär jättesmidigt. Och tro fan att tyskarna smittar ner sig själva, så som de håller på. Helt ogenerat hostar och nyser man mitt i handflatan. Förekommer givetvis även i SWE, men här finns en mer utbredd skepsis gentemot detta. Om handflata leder 95-5 i GER, skulle jag hävda att armveck har ledningen hemma.

För att klargöra för läsare från fjärran länder:

Do not sneeze in your hand, it is disgusting. Do it in your armveck instead.

Och givetvis nyser killen bredvid mig précis. Ja, i handen. Kampen mot högerextremism och sänkt bolagsskatt kan vänta. Det är den tyska nyskulturen som måste bekämpas.

Denna insikt, kombinerat av åsynen under en bussresa av hur en äldre dam slickade sig på fingrarna, drog de genom håret och sen tryckte på stopp-knappen, har gjort mig ganska fixerad vid att undvika att beröra offentliga ting. Varje tunnelbanefärd, inköpsrunda och restaurangbesök blir till en kamp att inte vidröra mer saker än nödvändigt. När jag var i London med familjen för ett antal år sedan sa min far att ”Försök undvika röra rulltrapps-räcket, det är mycket bakterier där”. Som den revolutionära ungdom jag var rörde jag givetvis jättemycket vid vartenda räcke. Jag blir äcklad av dåtidens jag. Rysning. 

Borde piffa upp bloggi, men samtidigt, bannern är ju så fantastisk. Gammal men fortfarande så jag. Men det är ganska fult här, under tiden jag var borta kanske det finns finare saker? Vi kan ju ha en omröstning, som på gamla goa tider. Bloggens framtid på spel - ska vi stanna precis som vi är här på blogspot, renovera eller flytta till helt nytt hus och lämna all nostalgi bakom oss? Rösta som om det vore ESC-final! 

Tillbaks på spåret.

Sötnötter!
Det slog mig häromdagen att jag slutade blogga när jag egentligen borde börjat. Då hade jag problemet att jag inte kunde konversera IRL för alla redan hade läst vad jag gjort, och gjorde konversation onödig. Nu, när jag inte direkt har daglig kontakt med er, är bloggen dödad, skändad och nedgrävd. Men efter flertalet obehagliga händelser, likt att MSN går i graven och att jag av någon outgrundlig anledning saknar Maud Olofsson, känns det bra att kunna luta sig tillbaks på något lugnt och tryggt; Blogger..


..som förresten designat om hela sidan och jag förstår ingenting.

Vad säger ni, ska vi ta tag i detta på riktigt? JA!


Jag är alltså fortfarande i Tyskland. Det märker jag själv eftersom jag igårkväll, bästa sändningstid, tittade någon repris från 80-talet, cliché-tysk- och tirolare som dansar runt och sjunger schlager. Logon för själva programmet vittnade definitivt om att detta var gammalt. När det sedan poffar upp "Live aus Innsbruck", inser jag att nej, detta sker här och nu. Lasse Kronér framstår plötsligt som riktigt hipp. 
Borde kanske nämnas att förra veckan, samma prime time, valde den största tyska live-showen att klä Tom Hanks i kaninhatt, för att programledaren därefter skulle typ hoppa säck i en cirkel runt honom. 
Sanning. 

Denna smaklöshet finns bara här. Jag undrar så varifrån den kommer. På andra sätt är de ju så kloka. Fina bilar och annat blandas med sånt där.
En kanske berättigad fråga är om jag borde skriva på engelska? Jag har ju så oerhört många vänner som inte pratar framtidsspråket svenska. Ach. Vi väntar med det. Istället kommer jag då och då smyga in små tyska uttryck (se tidigare mening), för att visa på hur skönt integrerad i Tyskland jag är. Att jag gör det helt omedvetet gör mig bara ännu skönare.

Ska inte tänka för mycket. Bara posta detta nu, Mackan. Lägg upp en bild nu. Så är vi inne i racet. Det blir på mig, som sexig kärnkraftsinspektör, ~4 år sedan. Slår mig nu att jag har på mig samma byxor atm som på bilden. Heheh. Fast nae, kom jag på nu. Där for jag med osanning. Var väl för väl. 

29 grader och sol (Bara för att fånga er uppmärksamhet)

Landet jag uppehåller mig i kan vara så smaklöst. Det är väl egentligen ingen hemlighet, tyskarna är ju lite bekanta för hur ohippa de kan vara. Det är mycket skäggkotletter, hockeyfrisyrer, dålig musik och ofta dålig humor. Reklamen är ungefär på samma nivå. Alldeles nyss var det media-markt-reklam. Påskinspirerade var det två harar som sprang runt och skulle leverera varor. "Men", säger en av hararna, "hur ska bara vi två hinna dela ut alla dessa varor?", varpå den andre haren börjar jaga den första och "Jag ordnar så det blir fler av oss" med en röst som bara var helt obehagligt...pilsk. Kåt. Ute efter kaninhål. 

Helt paff sitter jag här och...va? Hände det där? Så sjukt motbjudande. 

Kaninförspel. Vansinnigt. Finns mycket annat vansinne på tysk tv, åh SVT, var är du? Väldigt amerikanisifierat här, och det är icke positivt. Annars så tycker ju tyskarna om svenskar. Egentligen aldrig läst något negativt om Norden generellt i tidning eller hört i radion. Men, för en vecka sen, var det en stor utläggning om hur dåligt vårdnadsbidraget fungerar i framförallt Sverige, men även Norge och Finland. De diskuterar nämligen sådant här med, men visade då med alla rapporter på hur fel vårdnadsbidraget slår. Utan att hoppa ner i detaljerna såatte, ba så ni vet va. 

Men , trots allt. Här sitter jag, en arbetsdag från en fyradagarshelg med strålande solsken och temperaturer mellan 23 och 29 grader, en öl kostar 79 cent och jag kan njuta av Heidi Klums härliga överdrivenhet på tv. Är det inte en märklig och orättvis värld vi lever i? 

Aprilbloggande

Jaa…jag tror jag sa ngn gång att jag skulle bättra mig. Blev ju sådär. Men det är lite grejen med mig – jag tycker om att snacka, gärna om moral och hur mongo folk är, men vid närmare eftertanke är jag väl knappast speciellt mycket bättre själv. Typiskt, dåligt försök att vara ödmjuk. Som om jag skulle vara på samma nivå som vem som helst på kontoret. Visst.

Borde berätta roliga historier från min vardag. Här kommer en: Igår ville jag ha vårrullar till mat. Av någon anledning fick jag för mig att en vårrulle är en roullad. Jag pekar på vårrullarna och säger: Jag skulle vilja ha en roullad. Förvirrad matpersonal. Detta upprepas tre gånger, innan jag inser att jag kanske inte var 100 % tydlig.
Ungefär som killen som frågar om hissen går upp samtidigt som han pekar ner. Kommunikation är svårt.

Det är nog det som jag tycker är mest intressant på jobbet, och som väl är det man omöjligt kan lära sig på uni. Jag tänker då närmast på kommunikation, vårrullen går nog att lägga på minnet utan arbetslivserfarenhet. För att kommunicera saker verkar djävulskt svårt.

Alla skickar e-mail om allt. Oviktigt och viktigt. Folk får så mycket info, så många kopior på mail som de egentligen inte behöver förutom enligt en riktlinje någonstans som säger att den personen måste informeras. Att dessutom e-mail väldigt lätt kan missuppfattas gör att e-mail egentligen känns ganska dumt. Det överanvänds iaf. Att försöka tvätta bort oseriositets-stämpeln på smileys skulle underlätta i e-mail-sammanhang, enklare få fram vad man menar. Men ändock – ett samtal är så mycket bättre. Klart att kommunikation inte är enkelt, men i ett sånt stort företag som BMW, och där så många är involverade i de olika processerna och där man inte har möjlighet att vända på sig och ställa frågan IRL, är det så oerhört viktigt att vara sjukt tydlig i allt man gör.

Om jag ska fortsätta rabbla på om jobb. En sak som gör mig glad är att ingenjörs-kunskaperna känns rätt relevanta. Kanske inte att man använder euler eller centrala gränsvärdessatsen var dag, men ett generellt problemlösningstänk med mycket logik behövs och används och som jag nog vill tro att man får med sig ganska bra från studierna.

Hm. Är nog ganska nöjd med inlägget, hör och häpna.
Jag skulle berätta roliga historier, var ju inledningen. Här är en till. Eller snarare en sak jag själv tycker är kul. Man måste ju stå till höger i rulltrappan. Common sense. Folk är dumma (åh, nu är vi där igen), så de står ju då och då till vänster. Min hobby är att då tyst smyga upp bakom ryggen på dem, luta mig framåt och 5 cm från deras öra och säga "Entschuldigung".


Blev långt. Måste ju spara något till nästa inlägg. Hej! 

Egentligen bara

Och återigen blir det såhär. Jag tappar orken. Verkligen inget lean tänk här, inte direkt så att jag går till roten av problemet, eliminerar det problemet och så uppstår det aldrig mer. Men okej, jag kan väl prova en gång till. Kanske blir det bra.

Förra helgen var en galen helg. Flygresa med bank-vd, ilska på ung spoling som failar en första-sträcka, kärlek på Stockholm och fyra timmars non-stop-dansande. Nu kanske man kunde tro att jag dansade med bank-vd:n. Nae. Och istället för att sitta här och drömma mig tillbaks till det förflutna, får ni kort resumé:
- VM-Skidskytte i Ruhpolding. Trots ansiktsmålning blev det varken bra placering för det svenska stafettlaget eller Ü30-Party. Småbitter, men ändå trevlig och fin utflykt.

- Stockholm med Bladh. Kortfattat: Shopping, mat, mellomys, fett party, misslyckat försök att hålla oss vakna till frukost öppnade. När jag senare pallrade mig ner till frukosten hängde jag vid apelsinjuice-automaten. Måste sett tragisk ut, men det bekymrade mig inte det minsta då jag hade solsken i blick.

Veckan sen...Ähm. Nae. Inte mycket att snacka om. Och så denna helg? Sol, 19 grader. HA! Jag är centraleuropé. Och titt, nu har ni full koll på vad jag gjort de senaste dagarna. Och ni då? Lalalaa. Fundera på det ni, tills jag återkommer. Kan dröja.

[ ɧœli:n ]

Andra inlägget kalenderwoche 9. Crahaaaaayzy.

Min förvandling till tysk fortskrider. Ryggraden säger numera att y på tangentbordet sitter till vänster om x, och z mellan u och t. Helt orimligt att de bokstäverna bytt plats. Den tyska borde ha mer fog för sig. De har ju trots allt uppfunnit DIN.

Vidare blir jag numera även en aning frustrerad över att jag, när jag skriver e-mail på svenska, tar mig friheten att tilltala vilt främmande folk med "du" inleder med ett "Hej". Har på fullaste allvar funderat på att börja med "Hej Fru 'efternamn' " och använda Ni-form, men nej, det skulle nog mest bara bli obehagligt för mottagaren. Det hövliga har sin charm, definitivt. Sen att man måste Ni-a varandra på jobbet fram tills dess att man kommer överens att "Du" är okej, nja, det är väl kanske lite väl snofsigt.

Åt hamburgare med kniv och gaffel igår i matsalen. Känner mig fortfarande smutsig. Det är väl det som drar ner mitt humör, för annars är det helg, jag har inte mycket planerat. Ska fundera över min framtid (som jag ju vet att jag ska låta bli med, snälla Macke, du är 22 år, chilla), titta på skidskytte, vinka åt solen och städa.

Så spännande var det. Desto mer intressant är mitt efternamns utveckling.

Från det riktiga [ ɧœli:n ] blev det tyska [ sjœ:lin ]. Tack vare ö:ets frånvaro i e-mailadresser är jag numera ofta mister [ sjo:e:lin ]. Version två kan jag tycka är okej, men nummer tre. Icke! Ska ta upp det på ett av alla jätteviktiga möten jag är på.

Tillägg: Förlåt, måste ju uttala mig om AC ikväll. Lotta och Chrille ska ju givetvis vidare. Ähm, på övre halvan får jag väl nöja mig med Johnson. Duger! Bananer och hav klarar jag mig utan i Stockholm.

Wadde hadde

Jag vill så mycket med mitt liv. Politiker, hybridbilsutvecklare, forskare, barnprogramledare, pingisproffs. Och så vidare och så vidare. Jag brottas ofta med funderingar om vad jag ska fokusera på, för även om jag har många år kvar på denna jord finns nog inte tid till allt. Nä. Men en sak som jag kan bli, oavsett yrke/sysselsättning, är folkkär. Oj, det passar ju mig så bra eftersom att jag

1) Är så sjukt trevlig mot allt och alla

2) Skulle må så fruktansvärt bra av att få så mycket kärlek

3) Gärna är med i Bingolotto, oavsett antal tittare

Där har vi det. Folkkär. Wunderbar.

Folkkär politiker. ÅÅåh. Ahja, vad ska man säga. Att Perrelli inte gick vidare, ja vi behöver inte ta upp det mer va. Känns som att det är upprepning av Carola 2008, svenska folket gillar inte när en tidigare vinnare kommer tillbaks för snabbt och ska tro något.

Gnatt :(

Mello, del 3!

Videoblogg får ni vänta på, men utlåtande om kvällen, det kommer nu. Ska bara äta toast först.

Så. Ikväll blir galet spännande. Kul att jag inte kan se det live då. Äähm. Vi tar det från början. Youngblood, där Kempe samlat ihop 5 små boys, sjunger en manboy-kopia. Tyvärr är alla under femtedelen så snygg som Saade, vilket gör att det inte blir lika kul. Eller så är det jag som kommit över min söta-pojkar-tid. Vad det än är är det ändå säkert top 4.

Låt nummer två och fem kan vi direkt fetglömma. TRÅKIGT. Och ja, det är bara för att de framförs av kvinnor. EMD-Mattias, alltså det är ju lite gulligt och kanske lit svängigt, men jag är skeptisk. Utanför top 5.

Love Generation är tillbaks, sexigt, snyggt, syncat och en catchy refräng. Inte vidare folkligt, och med tanke på att förra årets låt nog var bättre (plus att de då hade startnummer åtta) tänker jag att det nog inte går hem i år heller. Sry.

Vi har...Mr Johnson. Finns inget att säga. Det låter 100% Johnson. Finalchans, givetvis.
Men efter Johnson kommer...MOLLY! Ni som var med mig när hon sjöng sin "Så vill stjärnorna", hur jag blev helt rörd och kär. Detta är bättre. Så vill stjärnorna var lite väl Disney, nu är det finare, snyggare och hon har förhoppningsvis ingen vit klänning på :))) Bäst i år hittills, meine Star für Baku!

Och sen...Rrrrranelid. Galet. Pratsjunger sin text om kärleken (pretentiöst), sen kommer en lagom svängig schlager-refräng, sen mer pratsång. Osv. Helt enkelt surrealistiskt.

Tippa har jag slutat med, det går ju åt helvete. Men vi hejar på Molly, Love Gen och...Ja, faktiskt, Rrrrrrrrrrrrrrranelid. Han är kung.

Hej!

Quit playing games with my heart

En fredag kvar, sedan långhelg. Även om jag bara jobbat drygt en månad längtar jag rätt duktigt till 4 dagars ledigt. Det är dubbel helg. Mycket bra! Tänker stänga in mig för mig själv någonstans, träffar alldeles för mycket folk nuförtiden. Som student kan man alltid säga "Nepp", sitta hemma och plugga och lyckas undvika social kontakt. Den möjligheten finns inte riktigt nu. Lägg därtill tillställningar som kalas och pingisträningar, samt en pojkvän som måste underhållas, så förstår ni att tiden jag kan sitta och tänka mörka tankar om världen är begränsad.

Därför var förra söndagen grym. Åkte på egen hand iväg till Garmisch för att åka skidor. SJÄLV?! Eh, ja. Låt mig vara. Snabbt utför går det, såväl om vi pratar min skidåkning som plats i livets stora cirkel. En gång ramlade jag, fast inte i backen utan i liftkön. Ok. Wunderbar, alles.

En gång i tiden hade jag alltid såna där schwuchtel-rubriker, och så en länk till låten i slutet. Allt hade varit som förr om youtube kunde fungera, men det verkar tydligen vara svårt. Ungefär lika svårt som att få en bekräftelse ppå en överföring på engelska från Swedbank. "Du kan ju översätta själv", sa telefonbankstant. "Vaddå, ska jag skriva dit egna ord bredvid?". Det tyckte telefonbankstant. Telefonbankstant skulle nog tyckt det var okej att jag gjorde ett helt eget kvitto i paint.
Seriöst.

Finns en viss ilska på dåligt melodifestivalfokus här. Jag håller med. Har skämts lite, inför förra veckan var det galet dålig koll. Klappa på kind, Maki ledsen. Bättring. Utlovar videoblogg med twist. Att tyskarna skriver "Hallo Welt!" istället för "Hello World!", men sjunger "Happy birthday" då de inte har någon bättre tysk grej, tycker jag är hyckleri. Korvlasagne smakar gott, dadel inte speciellt och jag vardagssuper knappt alls. Som avslutning på detta pyttipanna-stycke bör sägas, att jag ska till tyzzk tAndlÄkare .Betoning på versaler, för att få den tyska brytningen.

Viiiideooo! :D

Alltså. Galet. 10 minuter tid i denna film är välinvesterad tid.
verkligen. Ljud i bakgrunden är fläkt och inte min...mage.

Min dag

Åhoj. Fram till klockan halv 2 var jag jättesur. Förmiddagen försökte jag frenetiskt hitta en tid för möte då 6 personer kunde. Omöjligt. Att det kan vara så svårt att visa upp sin planering för andra, så att man kan planera efter planering. Sen var det lunch. Kul, tänker ni. Nej, för jag åt sallad. Är uppgiven och trött så tänker inte ens kommentera det. Det är helt enkelt så bisarrt.

Eftermiddag dock ganska bra. Ganska mycket ctrl+c --> ctrl+v mellan olika exceldokument, slavgöra men tiden gick fort. Sen fick jag ta igen salladsnisse-struntet genom fin buffet på kvällen. Och nu är jag i säng, krypa ner där och sen poff, ögonlock ned. Godnatt.

Jag är ännu här

Man kan tro att jag tappa bloggsuget, men hepp, tydligen inte! Det är bara det att det är mycket nu. BMW har presenterat de bästa siffrorna i företagets historia. Vansinnigt vad man kan få mycket uträttat på en vecka.

Men även för en tungviktare som jag är det småsegt att stappla upp varje morgon för att vara på kontoret i åtta timmar. Segt, ja, men jag är ju knappast unik som har den uppgiften fem dagar i veckan, och jag ser inte att jag skulle vara sämre än massan.

Nära-döden-upplevelse: Hauptbahnhof, morgon i rusningstid. Normala fall, två rulltrappor, en på var sida, ner till perrongen. Idag, en avstängd, alla åker på samma. Smockat med folk där, folk stannar ju där nere istället för att sprida ut sig över perrongen. Tunnelbana kommer, släpper ut massor folk. Ännu trängre. Jag kommer åkande i rulltrappa. Tankar: "Oj, mycket folk där nere. Hoppsan hoppsan, det är ju faktiskt fullt ända upp i rulltrappan. Rulltrappan fortsätter ju mata folk, det kommer bli mos där nere.". Börjar springa lite tillbaks, andra människor rusar uppåt i rulltrappans motsatta riktning. Folk börjar skrika. Till slut skriker folk "NÖDBROMSAAAA". Pjuuuuuh. Räddad! Men läskigt.

Ja, godnatt.

Rapport från FIZ

Den töntiga fnissar och tror jag ordvitsar med "fis". Den belästa noterar att min arbetsplats är Forschungs- und Innovationszenter. Bara för att vara sån - det är tex där den nyaste BMW-modellen kommer presenteras på måndag. Nå, nu slänger vi av stöddiga mössan och återgår till den snälla och omtänksamma Marcus. Jag jobbar och är duktig. Mycket att läsa in sig på såhär i början, kolla igenom diagram, tabeller, strukturer och lära sig alla förkortningar så man kan hänga med i fackspråket. Vet ännu inte riktigt vad jag konkret ska göra, men det klarnar för var dag och det känns bra. Avdelning Projektmanagement - Quality är jag på, om någon undrar ;D

Jag bor i ett hus som heter "Projekthuset". Och, som namnet antyder, det är projektstil på det. Organisationen är sådär galet platt, alla går runt och diskuterar med varandra och det man ju ofta fördomsfullt ofta dömer tyskarna för, ordentlig hierarkin, härskar verkligen inte där. Till en början rätt förvirrande, men arbetssättet erbjuder enorm potential, för att använda deras egna ord.

Ja, vad mer vill ni veta. Ja, jag känner mig cool. Ingen tvekan. Själva restaurangen/matsalen är cool, ska finnas drygt 40 olika maträtter att välja på varje dag. Rawr.

Blev ett sånt där ointressant inlägg - vad jag gör, vad jag heter och var jag bor. Bla bla , men det kanske efterfrågas. I tunnelbanan i morse var det extra knökfullt. Tre fjortistjejer fjortisade sig och så sa en: Skrik att du måste spy så får du gott om plats. Jag fnissade till, varpå en av flickorna sa "herren där skrattade. OMG".
Hehe, humor att jag är en herre ^^ Så vuxen ser jag ut nuförtiden alltså!
HEJ!

Ah, du vill sova hos mig? 150€, tack!

De senaste dagarna har tyska medier fokuserat på att den tyska bundespresidenten Wulff haft lite fuffens för sig. Lite krediter till schyssta villkor av kompisar, och sedan försöka tysta ner det genom att ringa upp tidningar och "förbjuda" att skriva om det, vilket är lite att ge sig på pressfriheten och kanske inte är helt förenligt med hög position inom en demokrati.
Det är lite samma stil som hela Juholt-karusellen, där det ursprungliga kanske inte är så himla märkvärdigt, men att det medialt sköts rätt uselt. Nå, det roligaste i hela grejen kom vid en intervju igår.

I klippet kritiseras att herr bundespresident fick sova gratis i ngt ganska schtekigt hus med sina vänner. I korta drag sägs detta.
Moderator: Men varför kunde Ni inte göra så att ni sa att, ja, jag ger er 150€ per övernattning hos er, vad talar emot att Ni kunde gjort det?
Wulff: Gör Ni det med era vänner?
Moderator: Ja
Wulff: Ja, då skiljer Ert umgänge med era vänner med hur jag umgås med mina.

LOL. Underbart tydlig hon är. Tysk gästvänlighet!

Annars, skönt att få ur mig ett inlägg för att visa att det inte bara var blaj, det som skrevs för någon dag sen. Så sakteliga måste jag avvänja mig med ledighet - på måndag smäller det. Pepp, javisst. Måste stryka några skjortor, sen är jag redo.

NÄÄ?

Det var en gång en blogg. Bloggen föddes den 22 maj 2006, och 1217 inlägg, eller 5,5 år senare, dog den. Trodde alla. Elaka tungor hävdade att bloggens ägare gjort allt detta med avsikt, först lockat in folk i ett beroende, och sedan helt enkelt sluta bara för att få se lidandet han hade möjlighet att orsaka. Extremisterna hävdade att han borde stenas, medan den allmänna opinionen tyckte att en fullkorning vore ett bättre straff.

Efter att tag lugnade sig folkmassorna. Man trodde att Herr "Glitter och glamour" hade gått under jorden. Men skam den som ger sig. 1217 inlägg, 5,5 år, det ska inte bara kastas bort. Det är en epok som gick i graven, men som återuppstod. Med ganska lite självinsikt påstår han att han var en av pionjärerna inom svenskt bloggande, och även om han tycker det är ganska patetiskt att skriva om sig själv i tredje person, så gör han det. Pinsamheter är inget som stör honom, vilket gjort denna blogg till en av den genom tiderna mest framgångsrika skriven av en ljungsbrobo.

För även om mycket är sig likt sen sist, har vissa saker förändrats. De närmsta 6 månaderna ska han styra upp ett halvbekannt bilföretag. Solbränd efter julfirande i Egypten ska han, boende i staden som var borta men blev ett andra hem, även försöka organisera intressant fritid, där han ser sig själv smita en i en hotellobby efter jobbet för att varva ner lite och smutta på en Johnny Walker. Kanske kommer han även ladda upp puttinutti-bilder innehållande kärlek, för till tidigare kända ( ex. pulvermos, smör och Lejonkungen), kan därtill läggas den till människor. Pluralis då han räknar sig själv som en.

Som ni ser, hans liv är lätt värt att läsa om. Han är tillbaks. Starkare (sant), snyggare (ganska sant), och mer ödmjuk (förmodligen inte sant) än någonsin.
Han är Marcus.