Drygt tre år sedan senaste inlägget, och man skulle kunna tro att mycket hänt. Kanske, men just ikväll sitter jag i min ensamhet och dricker vin, lyssnar på Pernilla Wahlgren, Perrelli och Alcazar, övar lite danssteg och bara har det lite allmänt nice. Boyfriend material, javisst.
Om man fortsätter lite med jämförelsen, så är jag väl ungefär lika förtvivlat splittrad i mina framtidsvisioner som förr.
14 Juli, 2008:
"Har en såndär period då jag känner att jag vill uträtta stora saker med mitt liv. Jag vill rädda Afrika från svält och aids, Sverige från finansministrar med hästsvans och förhindra katastrofer som att United tog en dubbel i år.".
Kul att, 7,5 år senare, känna att jag är kommit långt med de stora sakerna.
Mitt liv är lite som långkörar-såpor, typ Vita Lögner. Man följer 100 avsnitt, missar sedan 100, men eftersom storyn bara går runt och runt missar man inget väsentligt och förstår därför allt när man börjar följa det igen. Så därför behövs inte så mycket update sen sista inlägget 2012?
Annars är det här väl en liten comeback-kick-off för denna så anrika blogg. Vi jobbar mot samma mål som i juli 2008 (även om Hans Rosling nog förargas av min okunskap, Maggan Andersson passar bättre med hästsvans och det är Bayern München som ska stoppas).
Och ja, jag kanske är lite orättvis. Det kanske har hänt lite sedan 2008, och kanske är det just det faktum som gör att jag strävar efter att uppnå dåtidens konsumtion av pommes och falukorv, drömmer mig tillbaks till Stenis i ESC 2005 och försöker motverka alla typer av förpliktelser här i livet. För så var det när jag var 18 bast, och då var det så lätt att ha visioner och drömmar. Man kunde ju alltid uppfylla dem i framtiden. När dåtidens framtid är nutid blir jag bara rädd. Bättre att krypa tillbaks. Så, kära läsare, välkomna tillbaks, och välkomna att hänga med på en resa åt något håll. Dåtid, sidled, upphopp, vem vet vad det blir.
Men jag är fortfarande ganska skön, så det blir nog kul. Puss!
