När jag i morse satt och hade en helt ljuvlig morgon, med en DN fetare än mina bearnaisesåser och Löfbergskaffe inhandlat på extrapris, slog en tanke mig.
Är detta min framtid? Att sitta ensam och verkligen njuta en söndagmorgon, lusläsa tidningen och sippa kaffe för att sedan sätta igång och jobba, är det vad jag har att se fram mot? Det kändes inte alls orimligt, och inte heller helt fel.
För häng inte upp er på adjektivet "ensam". Jag utgår nämligen iskallt från att jag kommer vara en ensam människa, som lägger min själ i arbetet och som förhoppningsvis utgör någon sorts skillnad i världen. Kärlek är väl i grund och botten svårt att påverka - med lite flyt så dyker den väl upp. Jobb, karriär och att kämpa för det man tycker är rätt är däremot något man själv kan påverka, och det trivs jag med. Där lägger jag mina visioner om framtiden, medan det där andra, ja det får väl ödet bestämma.
Och om ödet säger att jag ska vara ensam, ja, då är det väl bara att citera Ulvesson i Yrrol;
"Vad är det egentligen vi tror att andra människor kan ge oss, som vi inte redan bär inom oss själva? Om vi inte lär oss acceptera vår ensamhet blir ju allt bara en upprepning av Sokrates försvarstal - en jävla massa snack, men ingen bryr sig. "
Känns som ett helt okej motto. Med det människoförakt jag håller på att bygga upp kanske det är bäst för alla parter att jag lever efter det där. Herregud, folk särkskriver, gräver i väskan efter plånboken när de ska betala trots de haft en kvart på sig att göra det i kön, tror att quiz på facebook berättigar en meningsfull existens och accepterar att ett fåtal i världen lever i överflöd, medan en stor massa knappt har tillgång till rent vatten.
Vad fan ska jag lära mig av andra människor?
