Men vi som går vid Jesus, har ändå ryggen fri

Det är mysigt att vara tillbaka i Linköping. Inte mycket har förändrats, och det är väl tur det. Tiden springer iväg, och om mindre än en vecka är jag återigen i München. Jag hade nog kunnat tänka mig ytterligare än vecka här, men jag gråter inte. Det som är så skönt med att komma hem är det villkorslösa umgänget man ändå har med riktigt bra kompisar, att avslappnat kunna träffas och bara...vara. Det tar ändå lite tid innan man blir tajta vänner, och att vid i princip varje social interaktion ändå ha lite press på sig att göra något speciellt och hitta på saker är ändå påfrestande.

Nu när jag är hemma hos kompisar med egen lägenhet börjar jag även sakna min egna lägenhet. Dock, jag är knappast bitter för att jag ska tillbaks. Jag trivs och känner att ytterligare ett halvår i Tyskland blir jabadabadoo. Känner lite att jag har det grymmaste halvåret, med skidåkning, fin sommar med massor biergartens och ägande av tyska tentor, framför mig. Kan jag våga hävda att det kanske kan bli episkt? Nej, så bra får vi väl ändå hoppas att jag inte råkar ha.

Vad ska vi mer säga om livet. Idag har jag suttit ihopkrupen i föräldrahemmet och mest segat. Skulle kunna påstå att jag studerade, men då fördelningen plugga/sega ligger runt 40/60 vore det att förvränga verkligheten, och sådant håller vi icke på med. Mycket kallt kaffe har jag druckit, och accepterat för mig själv att det smakar ganska bra. Åtminstone drickbart.

Av någon anledning har jag fått för mig att lägga upp typ en gammal bild per inlägg från och med nu. Kanske försöker jag desperat göra bloggen intressant, då jag vet med mig att enbart text knappast tillfredsställer mina krävande läsare. Eller så vill jag bara ha en anledning till att visa upp glada Marior och blonderade gossar. Jag gillade den där tröjan, så tuffa 3D-effekter. Tror jag köpte den på Cubus. Jag hoppas så att den mår bra, för jag kommer inte ihåg vad som hände med den :(

För att slå två flugor i en smäll försöker vi kombinera lite emo-lista med update från mitt liv. God läsning!

Plats fem: Min engelska
Under min hemresa började en holländska prata med mig på tåget över Öresund. Då min holländska inte är fulländad konverserade vi på engelska, och...eh, jag pratade milt sagt värdelöst. Jag kan säkert skylla på att jag var trött eller att jag har tyskan så inövad nu, men jag skäms ändå. Hon frågade varför jag åkte tåg från München hem, och om det inte fanns billiga flyg. När jag skulle svara att jag gjorde det av miljöskäl säger jag "You know, I'm caring about the...environment." Förvisso sant då ICE-tågen är betydligt vackrare än ett Ryanair-plan.

Plats fyra: 190 kronor

Var på systembolaget idag. 190 kronor för två flaskor vin. Behöver jag säga mer? I min värld, där det för övrigt finns obegränsad tillgång på muminkex och Homer Simpsons tröja hänger i taket, kostar det 60 kronor. Högst.

Plats tre: Föreläsningar med elektrofysiker
Jag är inte fördomsfull, jag har sett, upplevt och doftat dem, och de är ofräschare. Allt är ofräscht, men egentligen skiter jag i om de har flottigt hår eller för korta byxor - jag kan alltid kolla bort. Men det här med att lukta lite illa...som att de kan ha ett dött djur innanför skjortan, som Paul skulle uttrycka det. Det är svårare att stänga av luktsinnet. Sen kom jag på, det är ju lite hippt med såna här psykiska sjukdomar. Och det finns ju rökförbud för att även passiv rökning skadar. Då tänker jag - folk som luktar illa, jag mår fan dåligt av det, och i förlängningen kan jag garanterat bli ordentligt nedbruten och söndertrasad om jag dag ut och dag utsätts för denna...odör. Förbud är alltså det enda rätta om vi ska skydda oss mot tunga psykiska sjukdomar.

Und nummer zwei: Storstadsdryg

Tyvärr, det är omedvetet, men jag känner redan efter två dagar här att jag ser ner lite på mycket här. En dryg attityd, allt är så litet, "eh, lol, skulle det här vara Linköpings julrusch?! Men var är alla människor då", tankar i den riktningen. Jag kan inte rå för det, jag är en dålig människa. Förlåt mig, Linköping, jag tycker ju om dig!

Och ettan är...: Självömkande

Jag har generellt svårt för självömkan. Folk som tycker synd om sig själva, som tror att hela världen snurrar kring dem. Det är en av de vidrigaste egenskaper en människa kan ha, enligt mig. Den senaste facebookveckan har därför inte varit enkel för mig, då den översvämmats av folk som väntat timmar på flygplatser, inställda flyg och försenade tåg. MEN JA, stoppa världen så jag och alla andra kan få ta del av just din försening för den är så fucking speciell, den är faktiskt extra extrem, varför är världen så orättvis att du inte kan få åka ett tåg som kommer hem i tid? Jag kräver en tv-gala, en fet insamling, för alla offer därute som åkt ett försenat tåg eller som tvingats vänta en dag på att flyga. Det är ni värda. Vakna Sverige, världen. Här finns människor som behöver vår hjälp.

Barbra Streisand

Senast jag skrev var jag ganska pluttigull-jag-vill-hem-ig. Det är jag fortfarande, förmodligen ännu mer, men veckan bjöd ändå på mer roligheter än jag tänkte (och ville?). Utan mer ingående beskrivning. Why? Kanske för att ni ska tänka att hoppsan, nu har det hänt något riktigt lajbans där, grabben är på gång. Eller för att jag inte kan skriva mer, skulle jag utveckla "roligheter" skulle ni inse att det knappast kan kallas roligheter.

Som sagt, ändå en sista månad i München som gör att jag nog inte kommer vara alltför ledsen när jag väl måste tillbaks efter jul. Tänk förresten vad jag kommer äga alla miljöförstörande flygresenärer som står och väntar på sina försenade flyg när jag susar fram i tåg genom Tyskland, Danmark och tillslut La Suede. Inga förseningar där, icke, och om jag förstått saken rätt verkar ju SJ fått ordentlig ordning på grejorna till detta år.

Jojo.

Och så en liten julhälsning från Münchens helt egna älg. Ni kan ana att det var en och annan uppspelt tysk där.

Det är mycket bra!

Så sitter jag här. Kexen tog slut men brieost finns kvar, därför äter jag den rakt av. Funderar på om det är allmänt accepterat att göra så eller om denna typ av förtäring hamnar i samma grupp som äta margarin, pasta med ost samt pannkakor med smör. Norrmännen verkar förresten förstått det där med smör - på våfflor och i gröt var det en självklarhet :-)

Helgen har väl gått i ovannämnda brieosts tecken samt en annan, men den tog slut. Sjukdomen som jag ändå hoppades lite på kom i precis lagom dos med lite snor och huvudvärk, så jag kunde med rent samvete vara hemma och njuta av en lugn och fin helg. Studerade flitigt gjorde jag också, duktig duktig Macka.

Och vet ni vad? Jag vill hem. Nästan jättemycket vill jag hem. Lite mer än en vecka, sedan beträder jag svensk mark för första gången på lång tid. Det blir bra, till och med mycket bra. Just hemlängtan gör mig lite opepp på livet här, att hitta på saker och ha roligt och sånt där larv.

Men ingen fara - ni vet ju att jag trivs som bäst när jag inte har roligt.

Nåå, jag ska väl slänga ihop någon slags delikatess så att magen blir glad. För då är ju, som alla vet, även människan glad.

Day before sickness

Känner hur en liten sjukdom smyger sig in i min kropp. Imorgon lär jag vakna med lite feber eller så, HÄRLIGT, den kan gärna hålla i sig över fredag och lördag så kan jag, utan att framstå som asocial, spendera helgen för mig själv.

Idag var annars en bra dag. Duktig skolpojke, och på kvällen löste jag den första uppgiften på egen hand i den knepigaste kursen jag har. Att ett korrekt uppsatt Tschebyscheff-filter kan skapa sådan lycka. Efter det var jag glad och åt kakor och godis. Jag tror jag blir tjockare och tjockare, åtminstone mentalt.

Näpp. Det är dags att besöka sängen, vi tillbringar för lite tid med varandra. Natti.

Helg i Oslo

Cha cha Bloggen,

nu är jag hemkommen efter ännu ett äventyr ut i stora Europa. Denna gången var det den norska huvudstaden som fick rulla ut röda matten för mig och Maria, då vi skulle besöka den lilla Penny som trots allt tillbringat en ej försumbar andel av sitt liv i just Oslo. Otroligt nog var det väldigt mysigt att träffa gamla goa vänner jag inte sett på nästan ett halvår. Men det mysigaste att med vissa spelar det ingen roll om man träffas efter flera månader eller har setts tidigare i veckan, det är som vanligt, och i det åtminstone lite mer oförutsägbara liv jag nu lever är det skönt med sådan trygghet :)

Vad vi egentligen gjorde? Vi åt väl mat, utforskade staden, såg Jenny in action på hennes jobb, lite partaj och så givetvis giiiiiirltalk. Eller helt enkelt vanligt talk. Allt som allt trevligt. Träffade förmodligen mitt livs kärlek, två gånger dessutom. Först köpte jag fyra cheeseburgare av honom, och efter den heta inledningen träffades vi helt random på en klubb och där blev jag ombedd att ge mig nummer. Kul att jag glömde landskoden.

Trots tabben gick livet vidare. Avslutade med en, trots förseningar och dåligt samvete vad gällde CO2-utsläpp, fantastisk hemresa, där jag på flyget lyxade till det med ett glas vin. Två, faktiskt. Schtekig som jag är flög jag knappast Ryanair, här är det Lufthansa som gäller och istället för att sälja lotter delade flygvärdinnorna ut kaffe, dryck och macka på både dit- och hemresa. Gratis, alltså. Att jag även var helt ensam på min rad på hemresan, ååh, paradis. När jag flyger brukar jag förresten alltid tänka "vill jag dö bredvid dessa människor?", även om jag i så fall bör tänka så även vid bussåkande. Nu, när jag hamnade ensam i min rad inser jag att jag vid störtat plan dör utan någon vid min sida, ja då kunde jag njuta under hela resan.

Så. Efter 2 veckors yrande hit och dit tänker jag i största möjliga mån stänga in mig på mitt rum fram tills jag åker hem den 21 dec. Äta kex med brieost, dricka vin, ta en promenad och studera. Puss och kärlek på de aktiviteterna.