Men vi som går vid Jesus, har ändå ryggen fri

Det är mysigt att vara tillbaka i Linköping. Inte mycket har förändrats, och det är väl tur det. Tiden springer iväg, och om mindre än en vecka är jag återigen i München. Jag hade nog kunnat tänka mig ytterligare än vecka här, men jag gråter inte. Det som är så skönt med att komma hem är det villkorslösa umgänget man ändå har med riktigt bra kompisar, att avslappnat kunna träffas och bara...vara. Det tar ändå lite tid innan man blir tajta vänner, och att vid i princip varje social interaktion ändå ha lite press på sig att göra något speciellt och hitta på saker är ändå påfrestande.

Nu när jag är hemma hos kompisar med egen lägenhet börjar jag även sakna min egna lägenhet. Dock, jag är knappast bitter för att jag ska tillbaks. Jag trivs och känner att ytterligare ett halvår i Tyskland blir jabadabadoo. Känner lite att jag har det grymmaste halvåret, med skidåkning, fin sommar med massor biergartens och ägande av tyska tentor, framför mig. Kan jag våga hävda att det kanske kan bli episkt? Nej, så bra får vi väl ändå hoppas att jag inte råkar ha.

Vad ska vi mer säga om livet. Idag har jag suttit ihopkrupen i föräldrahemmet och mest segat. Skulle kunna påstå att jag studerade, men då fördelningen plugga/sega ligger runt 40/60 vore det att förvränga verkligheten, och sådant håller vi icke på med. Mycket kallt kaffe har jag druckit, och accepterat för mig själv att det smakar ganska bra. Åtminstone drickbart.

Av någon anledning har jag fått för mig att lägga upp typ en gammal bild per inlägg från och med nu. Kanske försöker jag desperat göra bloggen intressant, då jag vet med mig att enbart text knappast tillfredsställer mina krävande läsare. Eller så vill jag bara ha en anledning till att visa upp glada Marior och blonderade gossar. Jag gillade den där tröjan, så tuffa 3D-effekter. Tror jag köpte den på Cubus. Jag hoppas så att den mår bra, för jag kommer inte ihåg vad som hände med den :(