Bara lite självreflekterande

Ofta (nåja) tänker jag att "men så kul det kunde vara att skriva lite blogg", jag börjar och efter första meningen försvinner all inspiration. Precis som nu, fast jag fortsätter ändå. Jag tror jag tänker lite för mycket, istället för att bara bajsa ur mig allt jag har inom mig. En ganska konstig metafor, men ändå ett steg i rätt riktning. Tänk inte så mycket, gör. Jag tror inte jag funderade så mycket över eventuella reaktioner när jag spelade in och lade upp min La Voix-version, jag skulle knappast lyckat skriva succéserien om Detektiv-Gösta om jag satt och fnulade över varje mening. Tyvärr är det det jag gör nu, varje mening ska ta med er läsare på en litterär resa bland svallande adverb och överväldigande meningsbyggnader, oändligt med genomtänkta och bortvillande bisatser. Det ska ha betydelse och mening, inte bara nonsens som att jag var i skolan hela dagen idag. Som om det förändrar världen.

Fina visioner, men för att kunna skriva en sådan blogg krävs att jag kan skriva litterärt och vackert, samt att jag gör/tänker saker som kan förändra världen, och som jag sedan kan delge er. Tyvärr är problemet att jag knappast besitter någon av de egenskaper som räknats upp, men i min hets efter att vara viktig och vuxen sätter jag ändå kravet på mig själv att jag ska kunna skriva sådant, och om inte, är det inte värt att skriva någonting alls. Skriver jag något som likväl kunnat skrivas av vem som helst flashar jag upp att jag inte alls är lite viktigare än alla andra. Alltså bättre att hålla tyst.

Där har ni typ anledningen till den ganska långvariga torkan på bloggen. Om jag vill börja filtrera saft genom drömmar igen, eller om jag ska fortsätta med anspråksfulla krav på djupt innehåll på bloggen, det får vi se. En sak är klar, och det är att Makis Blogg inte ska vara en bajsnödig blogg. Så tills jag slappnat av och slutat vara så jävla pretentiöst inställd till allt lär torkan fortgå.

Så, som avslutning och lite kontrast.

xoxo