I´ve been fighting for my love story

En fredagkväll innehållande bearnaisesås, Mr Bean, en promenad i snöblandat regn och lite vitt vin. Optimalt, javisst! Lägg till att jag mötte dyngsura fjortisar på väg till krogen under min nattliga promenix, haha på dem, samt att jag satte 75% av textremsorna i Doobidoo innan de tävlande, och ni kan förstå att jag låg på bristningsgränsen över hur mycket må-bra min kropp klarar av.

Dagen efter har dock gått i funderandets tecken. Jag fungerar ju lite så att när jag är glad, låtsas jag vara sur. När jag är trött eller vill känna mig viktig, då blir jag arg. Men den här likgiltigheten inför min existens är lite ny, och efter en del funderande så betyder den nog att jag är arg på riktigt. Så arg att jag blir uppgiven, typ. Denna tanke slog mig under pes-spelandet i förmiddags. Tre raka brakförluster, den sista en riktig käftsmäll; 1-5 mot United, 0-3 efter 20 minuter. Hur reagerar Macke? Ingenting. Bryr sig inte, utan börjar istället nynna på en sliskig Boyzone-ballad.

Vafan?! Jag behöver min ilska för att uträtta saker. Det är därifrån jag hämtar min inspiration, mitt engagemang och min vilja att verkligen fixa saker! När den är borta, då är jag ingenting. Nu lämnar vi denna höglöshet och blir lite förbannade. So what, I´m still a rock star passar inte alls in att säga, men jag känner mig cool när jag sjunger den så det får räcka som argument.

Har träffat min nya kusin idag. Jag har alltid varit lite rädd för bebisar, de är så små och utsatta. Men söta är de :) Ha en fin lördagkväll nu, vänner.