Psykoanalys av mig

Som folk säkert märkt har jag på senare tid blivit vääldigt sentimental av mig. Gråter av låtar, andra avenyn eller om jag ser en fin artikel i en tidning. Kollade nyss på klass 9a, och då var det en kille som var helt brännskadad som snackade om att inte förtränga saker. Mhm, kanske inte världens mest rörande tal, men just att han sa det gjorde mig rörd.

Men let´s face it, jag ska inte behöva bli tårögd av det. Jag ska inte behöva gråta över att Androla åker ur eller Rasmus lämnar Ulla i Andra Avenyn. Ändå gör jag det. Varför? Vi får väl ta och psykoanalysera mig.

Kanske har jag ett obearbetat trauma som sitter kvar, och som jag inte ens vill tänka på. Ändå har jag ett behov av att känna mig ledsen, och då bestämmer sig hjärnan för att "Vi gråter för det här istället, så kan vi glömma bort de där hemska lite mer". Frågan är vad nu detta kan vara. Egentligen kanske jag sätter så höga krav på mig själv, fast jag inte vill erkänna det?
Bah, det tror jag inte. Dessutom blev det väldigt deep talk här (Okej, ur min synvinkel. Finns säkert ngn emo som skrattar åt mina fjösproblem i jämförelse med sina, men då kan jag ge han/hon den glädjefyllda stunden :P).

Eller så har jag bejakat min avsaknad av testosteron och öppnat upp för kvinnliga känslor. ELLEr så gör jag ett allvarligt försök att bryta könsroller genom att visa män att hey, vi kan visa känslor. Eller så är jag bara lipig. Ska ägna min tankeverksamhet åt kvällens sovställning. Natt!