Nu ska jag dra ändan ur vagnen, eller hur man nu säger, och berätta lite mer om Thailand. Intresseklubben, gör er redo att anteckna! Och titta på min karta som var i ett tidigare inlägg, nu färdas vi med blått streck.
Först och främst åkte vi färja från Phi Phi till Phuket. Och det var ingen rolig resa. Det blåse som bara fan, färjan vi åkte med skvimpade hit och dit som en leksaksbåt i badkaret gör då man själv slår sig ner, och visst fan var det otäckt! Gång på gång kändes det som att båten skulle kantra...Jag var väl rätt lugn, iallafall utåt ( egentligen var jag jävligt skraj, satt och fick något kristet i tanken som typ "om Gud vill jag ska dö så blir det så, det är mitt öde"). Fast det var flera som var panikslagna. En hel del satte på sig flytvästarna och satt beredda, och sen var det en, troligen spansk, 40 årig fjårtiztant ( rosa nagellack och jacka, piercingar i näsan, hakan och fan och hans moster, blonderat hår och übersminkad...sånt är äckligt på tanter! ÄCKLIGT!) som inte var speciellt katig...Hon var rätt lagom panikslagen, sprang runt och sen helt plötsligt skrek hon över hela båten "Does anyone in here believe this is normal situation", då tydligen kaptenen tydligen sagt det. Nja, kanske det inte var, men vafan...Vad ska kapten säga? "No, the boat is going to sink and we all will be dead in fifteen minutes". Folk skulle nog lugna ner dig då...
Vi kom iallafall fram till Phuket. Därifrån tog vi taxi till flygplatsen, med ett litet stopp på Kamala Beach, där vi var förra gången. Visst kände man igen sig, men det var annorlunda. Tsunamin hade tagit mycket även där...mycket nybyggt, och mycket mer exploaterat än förut. Men kul och nostalgiskt att vara tillbaks :) Det blev bara ett kort stopp, för sen var det flyg till Koh Samui.
Koh Samui ja...Var väl inte som vi trott. Inte till en början. De två första dagarna bodde vi på ett öde hotell en bit utanför "staden", det var mulet och blåsigt. Sedan bytte vi hotell, och tillsammans med det så blev vädret fint igen :) Några dykturer kunde det inte bli, eftersom det blåste som inihelvitti...
Blev rätt mycket shopping istället, plus julfirande. Det var firande på hotellet, med buffe och lite uppträdande, typ Thailändsk dans, Thaiboxing och några typ samurajer som slogs. Även en nisse som lekte med en människolång örontops som brann i båda ändar, som han jonglerade och slängde och fan och hans mormor.
Och när det var mycket folk (typ runt 150) så måste ju Marcus göra bort sig. Först sitter jag och gäspar. Helt plötsligt säger thailändaren som var "värd" för kvällen i sin mikrofon:
- Are you tired, Mr Marcus?
Eh va? Hörde jag rätt? Lagom förvirrad och paff får jag ur mig ngt i stil med eeh, yes...
- Do you need a redbull?
- No,I´m fine...
Men seriöst? Hur fan kunde han veta mitt namn? Kommer aldrig få svar på frågan...Lovar, det här kommer förfölja mig genom livet :S
Jaja. Jag var inte färdig än. Det var små frågetävlingar också. En fråga var "Hur hög är Koh Samuis Big Buddha?". Mamma visste, och sa åt mig att det var 17 meter.
Jag visste!! Tjo! Jag kan jag kan, jag viftade med handen, men några andra hann innan. De hade fel...trodde jag, så jag fortsatte vifta och då sa värden "Ja, Mr Marcus" (fortfarande mysterium hur han visste mitt namn...bara mitt han visste!) Jag bara "Seventeen meters"
- But Mr, they have already answered seventeen...I´m sorry...
Allmänt asgarv.
Plus en något bortgjord Marcus. Suck. Hur lyckas jag? Hur???!!! Jävla pajas.
Det var min vistelse på Koh Samui det...nu har vi bara Bangkock att gå igenom, men det får bli en annan gång.
No comments:
Post a Comment