Patetiskt hockey"intresse"

Skadeglädjen är den bästa glädjen, eller vad säger man?
Att snacka hockey som leksing och samtidigt bo en mil utanför Linköping kanske inte inbjuder till de främsta förutsättningarna för en trevlig diskussion, men jag måste ju ändå.

Jag tycker bara det är för sött när hela staden börjar intressera sig för hockey under två veckor. Jo, när det är final. Hockey är på allas läppar, alla är sjukligt intresserade och pratar om det all the time. Sure, kul att det skapar intresse. Men ärligt va. Är det inte liiite patetiskt? Jag ser bara en yta, där finns inget djup, där finns inget intresse eller äkta engagemang. Det är bara som en tuff grej, som en festival eller så. Jag väljer att kalla mig själv en riktig supporter, som följer sitt lag i med- och motgång. Att då se folk yra runt och helt plötsligt snacka om hockey som om det har varit ens heltidsarbete de senaste fem åren, ja, det smärtar i mitt supporterhjärta.

Jag skulle gärna bli förbannad och säga till folk hur ynkligt fånigt jag tkr det är, men samtidigt...Vad har jag för argument? Ska inte jag kunna unna folk att vara glada för sitt lag? Och vem är jag att sätta hinder för personer som faktiskt, tack vare Linköpings framgångar, börjar intressera sig för hockey? Varför vara avundsjuk, Maki?

Därför! Svaret är därför! Jag tänker fortsätta hävda att hockeyn i Linköping är ytlig, kall och känslolös. Jag tänker fortsätta vara inskränkt, avundsjuk och sur. Men idrotten är mer än bara att vinna, vinna och vinna. I Linköping har ni bara inte insett det än.