Detektiv Gösta och den stora cerat-kuppen, del 4 (sista delen)

Nu äntligen har det blivit dags för den fjärde och sista delen av "Detektiv Gösta och den stora cerat-kuppen". Då det var nästan två veckor sedan senaste delen, kommer här en liten prolog:

Detektiv Gösta och hans vänner har hittat mystiska saker vad gäller cerat. Gösta själv vägrar dock inse faran som lurar då Lypsyl tagit över alla cerat i hela världen, men de fyra övriga, Rådbjer, Björn-Otto, Didde och Maki Junior är fast beslutna att rädda världen ifrån de ondskefulla ägarna för Lypsylfabriken, Mr Lyppo och Miss Sylvia.
Rådbjer är den som först åker för att luska fram all fakta i denna stinkande affär. Han blir infångad, och detsamma händer Junior och Didde då de kommer efter för att rädda sin vän. Björn-Otto har dock inte blivit fångad ännu, så nu står hoppet till han och hans specialvapen...

Poff!
Det ljud Rådbjer hörde då han efter att ha gnagit av sitt rep var inte det förväntade. Ett "smach" eller "sliff" vore mer på sin plats, tänkte han. Men lika glad var han för det, han hade ju lyckats göra sig fri från sin fälla. Tur att de inte visste om att jag var en ganska skicklig gymnast i min ungdom, tänkte han nöjt medan han smög upp mot den stora, tunga trädörren.

Två djupa andetag. Björn-Otto visste att det var nu eller aldrig. Allting hängde på hans axlar då hans vänner var fångade av en flock elaka kråkor. Tur då att Björn-Otto hade väldigt stabila tassar. Ett högt frust kom djupt nerifrån den turkose björnens lungor, och sedan tog han fram skateboarden ur kängurufickan hans mor hade givit honom i två-årspresent. Han kastade den framför sig, och därefter hoppade han själv upp på den.
- Brum brum, brummade han och kraschade rätt in i kråkflocken.
Det flög kråkor till höger och vänster, uppåt och nedåt, en landade på Juniors horn. Vettskrämda för det vilddjur som så galet hade anfallit dem flög kråkorna snabbt sin kos, och kvar satt två hänförda djur samt en ohälsosamt stolt björn.
- Var i hela friden har du lärt dig det där?! utbrast Didde.
- Jag hänger alltid nere i skateparken efter jobbet, svarade Björn-Otto. Visserligen får jag oftast agera ramp med mina vältränade mage, men jag har studerat hur man gör.
- Helt amazing måste jag säga...Faboulus! sa Junior och omfamnade Björn-Otto.
Eller, omfamna och omfamna. Han nådde knappt runt magen, men det var menat som en omfamning.
- Tur att vi har dig, vår alldeles egna klumpedunsbjörn, sa Didde och kramades han också.
I just det ögonblicket slogs en stor tung trädörr upp.
- Böghög! ropade Rådbjer och slängde sig över sina vänner.

- Stor stad i Sverige. Här kan man roa sig på Lisberg eller se IFK Göteborg spela fotboll på Ullevi. Jaaa ni, vilken stad kan det vara? Åtta bokstäver har jag här framför mig, och det slutar på -borg. Och vet ni vad? Nej, jag ger er ytterligare en bokstav. Den börjar på...G! Hm, har du minsta lilla aning om vilken stad det kan vara, släng er då på luren och ring med chans på 5 000 kronor, rakt ner i fickan!
"Varför ska alla dessa ordjakts-program på fyran alltid vara så förbannat svåra?" tänkte Gösta. Hur tror dom att vanliga människor ska kunna förstå sånt där?
- Sjukt, sa han högt till sig själv och tryckte på off-knappen.
Gösta var trött efter en tuff arbetsdag. Narig var han också, men några cerat hemma, det hade han inte. Affärerna har säkert också slut, tänkte han, och tog beslutet att åka till lypsylfabriken, som bevisligen hade massor cerat kvar. Ett litet ska jag väl kunna få köpa mig, annars kommer jag bli vansinnig, mumlade han och hoppade in i bilen.

Efter myset så skärpte sig våra detektiver.
- De kommer sluta tillverka cerat till allmänheten! De ska ta över jorden på så vis, ni vet, folk blir ju vansinniga om de inte för sina cerat! sa Rådbjer upprört.
- Men herrejävlar, vi måste ju för Guds skulle göra något. Annars sticker han treudden i röven på oss, sa Didde.
- Det är kung Triton i "Den lilla sjöjungfrun" som har en treudd, sa Junior surt då det är hans favvo-Disneyfilm och han ogillar inkorrekt fakta om filmen.
- Same shit, vi måste göra något iallafall! Jag föreslår att vi går in i dörren där det står hemligt, sa Björn-Otto och pekade på en illrosa dörr i slutet av en mörk korridor.
De närmade sig försiktigt. Väl framme kände Didde försiktigt på klövtaget, som han valde att kalla det. Öppet! Sakta öppnade han dörren. Han kikade in, vände sig om och sa att han såg två vakter. Till råga på allt var det kaniner.
- Synd att vi inte kan springa förbi dem, sa Junior.
- Smart. Men jag kan knäppa dom med min revolver, sa Didde.
Alla tittade förstummat på den lilla, lilla hästen. Knäppa? Ingen har någonsin dödat någon inom Detektiv Göstas gäng. En tyst överenskommelse bekräftade att Didde skulle knäppa dom. Det var ju faktiskt för, i ett långsiktigt perspektiv, fred på jorden de käpmade för.
Didde slog upp dörren, höjde sin revolver och skrek;
- Nu ska ni få smaka bly, kaninjävlar!

Gösta svängde in på parkeringen. Han parkerade bredvid en grön Golf med en orange wunderbaum. "Knasigt, precis likadan bil som Didde har" tänkte mästerdetektiven och gick obekymrat vidare mot ingången. Med hjälp av massor skyltar och pilar hittade han fram till lypsylhörnan. Vid ingången satt en gräsand. Gösta var bra lockad att säga "Kvack", men sa istället;
- Kan jag komma in? Det är bara snäll farbror Gösta som vill ha ett lypsyl.
- Kvack, sa gräsanden och tryckte på öppnaknappen.
Gösta såg sig omkring i rummet. Till höger fanns en hög med tomma lypsylförpackningar, rakt fram ett kylrum. Till vänster fanns ett rullband. Men var är lypsylen? Han kollade runt en gång till, och såg det sista lypsylet försvinna in på rullbandet och bort...Gösta agerade snabbt och hoppade på bandet. Jag måste måste måste ha lypsyl!!!var hans tankar...sedan blev det svart.

Det knäppte till i pistolen.
- Oladdat magasin, fnissade Junior.
- Typiskt, sa Didde. men istället för att ställa sig och gråta plockade han blixtsnabbt upp en kratta från marken och svingade den mot kaninerna. Krattan trasslade in sig i deras öron, och de var fast.
- Vilket makalöst våld du brukar, sa Björn-Otto och tog fram ett rep ur sin känguruficka.
Då båda kaninerna var bundna avancerade de fram till nästa dörr. De lyssnade försiktigt. Det bubblade och lät förskräckligt därinne. Det måste vara här allt kommer avgöras, tänkte djuren. Man kunde nästan ta på den skrämda känslan alla fyra hade. De slog upp dörren och alla sprang in, alla med sina revolvrar i luften. Troligen hade alla oladdade magasin också, men det finns inga källor som bekräftar detta. De såg sig omkring. Ingenting. Bara tusentals lådor med cerat i lypsylförpackningar och ett rullband där det kom lypsyl ifrån. Och bakom rullbandet fanns det...pannkakor! Alla älskade pannkakor, och efter en slitsam dag var de hungriga. Våra vänner sprang, galopperade och hoppade fram dit. Pannkaka efter pannkaka åts, men när Björn-Otto precis tuggat klart sin 16:e pannkaka hördes en kvinnlig, ondskefull röst.
- Tänkte väl att ni skulle falla in i fällan.
Det var Miss Sylvia som talade.
- När ens arbetare inte kan fixa det man vill får man göra det själv. Jag tänker knäppa er direkt, sa hon där hon stod på en låda med lypsyl. Bakom henne dök Mr Lyppo upp.
- Men först ska vi berätta om våra planer, sa han. Ni har väl insett att vi tänker förstöra alla dessa cerat? Och de lypsyl vi säljer kommer vara mycket dyra, men då det äör vi som har monopol på försäljningen kan vi ta det priset, folk köper ändå.
- Vi kommer bli störtrika och kunna köpa hela USA, fortsatte Sylvia. Bush ska vara vår befälhavare, och han får som uppdrag att ta över hela världen. Båda parter blir då nöjda, allas vår dröm går i uppfyllelse...We will rule the world, skrattade de båda otäckt.
- Ett hemligt vapen har vi också. De oskyldiga lypsylen kan, då de kommer i kontakt med andra lypsyl, explodera. Det gör vi så att ingen ska kunna ha för många cerat. Mohahhahahaha!

-Usch vad det är mörkt och otäckt här på rullbandet, sa Gösta och nynnade Idas Sommarvisa för sig själv för att skrämma bort de onda andra han tror finns i mörker. Han lyckades dock hinna ikapp det sista Lypsylet, så han var varken vansinnig eller narig längre.
Helt plötsligt blev han bländad av en en liten ljusspringa. Det var slutet på rullbandet. Han var räddad! Han kröp den sista biten för att komma fram snabbare. Han kom fram till ett rum, såg sig omkring. Vid en vägg satt alla hans fyra vänner med händerna uppe i luften. På en tokig låda stod två ännu tokigare "saker", som han valde att kalla dem i sina tankar då de inte liknade något han tidigare hade sett, med pistoler riktade mot sina vänner.
- Vilka jävla svin, de ska skjuta mina arbetare, skrek han högt och gjorde en för älgar hemsk handling. Han kastade lypsylet mot de två "sakerna".
- Och du tror att du kan knocka oss med ett lypsyl? HAHA, ropade Lyppo.
Efter det blev det tyst. Man hörde lypsylet studsa mot trålådan, och sedan hördes ett "plupp".
KABOOOOOOOOOOOOM!
Alla lådor exploderade. Lypsylet hade utlöst explosionen då den letat sig ned i lådorna. Och av Lyppo och Sylvia, sågs inget mer.

- Jag förstår inte hur du alltid lyckas, Gösta. Du är så klockren! Vilken detektiv, sa Junior!
- Jag som trodde du hade övergivit våra misstankar...Varför ska du alltid vara så lurig, frågade Rådbjer.
- Jo...Jag vet inte. Det är väl mitt sätt att vara, svarade Gösta.
- Nej vad säger ni grabbar? Ska vi nalla en kartong cerat i lypsylförpacknig från lagret som vi kan ha på kontoret? frågade Didde.
- Självklart, skrek allihopa och de dansade till lagret, till bilen och hela vägen till kontoret. Aldrig förr har man sett en ko, en älg, en häst, en björn och en nalle dansa så mycket.
På kvällen var det fest på kontoret. Didde spelade Darin på högsta volym Gösta ritade roliga gubbar med cerat på svarta papper medan Björn-Otto och Rådbjer spelade "Packa åsnan" med Junior som åsna.
Som avslutning på festen dansade alla till "Värsta schlagern". Vilka hjältar!!!

-----------------------------------------------------------
Vilket äventyr! Vi hyllar våra hjältar och ser fram mot nästa äventyr.