Rubrik

Jag har under några månader varit mäkta frustrerad över fröken/pojken fiolspelare, som bor typ snett nedanför mig. Kombinationen genomborrande ljud och inte superisolerade väggar gör att det hörs ganska duktigt. Men häromdagen, när jag körde lite Bengtzing, kom jag på att mina tonartshöjningar säkert tar sig ner tillbaks till henne. Med vetskapen att jag hämnas, kanske till och med går över gränsen, tar jag fiolspelandet betydligt lugnare. Första gången jag hörde det utbrast jag "trumpetfi**a". Varken moget eller korrekt.

Jag har anpassat mig stabilt till rådande förhållanden. Förhållandena är ledighet, och anpassningen innebär långa nätter och sena frukostar. Man får göra så. Vid uppvaknande vill jag nu ha ungefär en timmes tv-tid från sängen innan jag går upp, så dagen börjar alltid med en stor utmaning: Att inte vakna mellan 10.40 och 12.00, eftersom det då inte går något bra på tv. Idag vaknade jag 11 ,men det ska förbättras tills imorgon.

Nu kanske ni tror att jag inte gör något vettigt om dagarna. Där tror ni fel! Då blotta tanken av att mig inte göra något är så absurd, tänker jag inte säga något mer om den saken. Cha!