Jag vet att denna video slår det mesta. Storyn är alltså denna: På mitt jobb översocialiserar vi inte. Jobba är silver, jobba på pauser är guld. Därför är det inte särskilt vanligt att man går till ett matrum eller går ut och äter, utan här äts det framför datorn. Svensk och ineffektiv som jag är känner jag ett visst behov av miljöbyte när jag tar lunch, men det är jag ensam om så därför får sitta ensam när jag går ut och äter min matlåda. Den första dagen fick jag idén om att visst fan, jag kan ju bli kompis med alla gråsparvar, de kan komma varje lunch och hänga med mig så att jag inte ser så mobbad ut. Då gav jag några brödsmulor till fåglarna, och vad händer? Jo, fågelfäna flyger iväg och kommer inte tillbaks. Fail.
Nå, så när hela gänget piper omkring mig efter mat kan de drömma så fucking sött om något som stillar hungern i deras små magar. Jag är nämligen inte en sådan som glömmer, och den psykiska smärta de orsakade mig kommer jag alltid få leva med. Därför - inga brödsmulor, ever.
Ja, om vi ska gå vidare. Jag har låtsats vara intresserad av kultur idag. Efter jobbet tog jag mig till "Museuminsel", en ö i centrum med massor museer. Torsdagkvällar är inträdet gratis, och därför tänkte jag att jag kan väl testa något. Historiska konstmuseet, det låter som en Marcus-grej, så dit gick jag. Med armarna i kors, ibland ena handen kliandes i skäggstubben (!) eller lite grubblandes ha handen under hakan gick jag runt. Allt kändes lite lagom stelt och bajsnödigt tills denna bild kom;
Den heter typ "Efter regnet". Jag såg Lejonkungen, jag såg Simba ryta bort allt det ondskefulla, och efter att regnet sköljt iväg det som återstod av ondskan frodas allt igen. Där blev jag lite rörd. Sen gick jag hem :)
Och här sitter jag - en Berliner Kindl i ena handen, Ahlgrens Bilar i andra (tack Lul!) och så ser jag Östros äga sönder alla små lall-borgare i den ekonomiska debatten i SVT. Vi avslutar där, äckligt på topp. Sharå!
No comments:
Post a Comment