Makis Blogg!

Plats 5: Gräva sin egen grav

Senaste inläggen har jag lipat över min bloggs förfall. Egentligen lipar jag över min egen apati. Det är väl självklart att det skulle gå som det gick när jag inte lyssnar på vad mina läsare vill ha. Näst efter bilder och uppträdanden från mig är det emo-listan som engagerar mest, den som ni efterfrågar och den som på något sätt ger denna bloggs aningen dystra samhällssyn dess själ. Men lyssnar jag? Nej, jag kapar ryggraden och tror det går att leva vidare. Det funkar inte så. Skärpning!

Plats 4: Ännu ett offer för marknadsekonomin

Ryktet säger att glasspriserna på Bosses nu kommit upp i vidriga nivåer. Jag har inte varit där själv i år, brukar vara alldeles för glad och trevlig stämning där när solen skiner, men jag litar på mina källor. När vi snackar själ så är väl Bosses lite av Linköpings sommarsjäl. Tråkigt att hetsen efter profit kan göra människan så likgiltig inför andra värden än vad som kan mätas i kronor och ören.

Plats 3: Val av kö

Ett ständigt aktuellt ämne, men de senaste dagarna har fått mig att tro att jag har någon slags gåva att ständigt hamna i sega köer, undantaget systembolaget, faktiskt. Där är jag vass, men annars. Till förtvivelse analyserar jag folket i köerna; Ålder ( hur snabba de är med betalning), antal varor, vad för typ av varor (grönsaker tar tid, mjölk går fort), om de ser stressade ut (de vill inte smalltalka med personalen som andra socialt understimulerade varelser kan göra). Till ingen nytta alls. Igår valde jag snyggt rätt, trodde jag. Då hade gubben före valt fel glass, en som inte va på kampanj, och det blev säkert en tia dyrare än han trodde. Det funkade inte, han gick iväg och skulle byta. Vips, så ägde de andra köerna mig. Kul.

Plats 2: Danneboy och Vickan

Förra DN Söndag bestod till 95% av olika vinklingar på hur Vickans bröllop kommer vara. Klänningar, mat, resor och vad Ockelbo tycker. Tack, DN, för att ni förstörde en av min veckas absoluta höjdpunkter.

Och veckans etta är....: Ödmjukhet

Med avsky märker jag att jag börjar bli ödmjuk. Alltså, ödmjuk är jag ju oftast offentligt. Jag är ju alldeles för mån om att vara omtyckt för att säga något kontroversiellt, men jag har på sistone upptäckt att jag försöker vara ödmjuk även i hjärnan. Om jag ser en tjockis (uuuh, busigt icke-PK jag är) med alldeles för tajt tröja tänker jag inte "iiiuuh, ta på dig något större så jag slipper se dina valkar". Eller, det gör jag väl kanske. Men skillnaden är att sedan tänker jag till, och helt allvarligt i min hjärna tänker att "neej, den flickan har säkert haft det jättejobbigt. Hon var säkert värd kakorna som skapade de valkarna". Obehaglig utveckling, den ska stoppas. Dags att fara tillbaks till översittarnas land.