Pensionen är absolut

Reklam är intressant. Som den där tjejen som sitter i soffan och pratar om att kärleken är för viktig för att man ska låta slumpen avgöra, utan man ska gå in på hennes nätdejtingsajt. Varför är hennes röst så osynkad med bilden? Eller den där Cillit-bang, där den så fantastiskt klatschiga farbrorn bevisar att golvet är smutsigt genom att utropa "Men strumporna!!!".

De där reklamerna är ju mest...ja, lite pinsamma, men på något sätt gulligt okej. Sedan finns det en reklamfilm som gjort mina senaste veckor lite mer plågsamma än vad de kunde varit. Jag vet inte om det är något med reklam om pensionssparande, för när hon Lena Endre satt och snackade för sig själv på en restaurang, det var ju knappast någon höjdare. Ändå går det att leva med, till skillnad mot när Samuel Fröler lugnt och harmoniskt promenerar på en grusväg och menar att pensionen är absolut.

Jag citerar; "Ta det där med pensionen till exempel. Den är inte relativ, den är absolut. Antingen är den tillräckligt hög, eller för låg."

Jag är inte arg på hans äckligt nöjda uppsyn eller för att hans halsduk är ganska ful, även om de kanske inte lindrar min ilska. Det som gör mig mäkta upprörd är att han far med osanning! Pensionen är väl i högsta grad relativ. Vill jag ha en tid som pensionär fylld av jorden runt-resor och champagnesprut räcker förmodligen inte en pension som är lagom för att då och då kunna lyxa till det med en bingolott. Dock är det precis vad herr Fröler hävdar, pensionen är ju absolut. En pension är antingen för hög, eller för låg. En pension kan bara vara absolut om vi vet vilka preferenser som gäller, men det berättas aldrig. Pucko.

I mina argaste stunder funderar jag på att överklaga reklamfilmen till någon myndighet. Nu har jag inte riktigt energin till det, mitt liv är fullt av andra viktiga åtaganden. Till exempel så är jag kock i en tysk TV-produktion, och idag har vi spelat in tre avsnitt; Wie man Brot rosten, Wie man Pfannkuchen braten och Wie man Wein in Dreiliterkarton öffnen.