Mitt Liu, mitt Liu

Förra året kände jag mig ganska cool när jag hängde vid universitetet. Majoriteten av människorna där var ju äldre än jag. Detta år börjar det bli lite annorlunda. Folk man känner från gymnasiet, högstadiet eller andra random Linköpingsfolk börjar plugga små saker, och känslan av att universitetet var "mitt" är liksom borta. Inte alls lika häftigt längre. Dock kan jag trösta mig att de flesta börjar typ Filfack, och att jag fortfarande har min Tekniska Högskola för mig själv.

Vardagsmaskineriet börjar nu så sakta dra igång igen. Föreläsningar, lektioner och pingismöten hit och dit. Igår var jag i Stockholm, och på vägen till mötet gick jag förbi KTH. Det är ju en snygg skola, och min KTH-längtan fick sig en liten nytändning. Den gnistan släcktes visserligen rätt snabbt när jag mötte en drös studenter som trodde lite väl gott om sig själva. Sånt känns sådär. Och om ett år är jag, hopefully, in Deutschland! Jag längtar redan dit, typ.

Uhm. Sammanfattningsvis ett ruskigt trist inlägg. Fast hur kul har jag haft det? Okej, ganska så. München Hoben var lika kul som det är pinsamt att ölen tar slut på "Nordens största ölfestival". Efteråt var jag i stort behov av en burgare. Tror ni jag sökte med cykelljus och lykta i hela stan efter någon föda innehållande fett där runt halvtvå-snåret en tisdagnatt? Inte ens Yngves var öppet, och då är stan jävligt död. Så jag åkte hem och skar upp en sallad med gurka och paprika. Såhär i efterhand lite riskabelt i det tillståndet, men ställ det i relation till alla vitaminer jag fick i mig så kan det väl vara okej.

Okej, mitt rykte fick sig en törn nu. Bäst att fixa några våfflor. PUSS!