Möte med säris!

Dagen har varit full av erfarenheter, och den mest intressanta var precis i slutet av dagen. Jag och Sara står vid våra skåp, ensamma i korridoren. Jag hör ett bröl typ, fattar inte vad det är.
- Hjälp, säger Sara och gömmer sig bakom sin skåpdörr. Hon vill dig något, säger hon och pekar mot särskolehuset.
Jag kollar upp, och ser mycket riktigt en tjej med glasögon som står och tittar mot oss. Så sa hon något igen, vilket jag uppfattade som "Är du en säris" (säris är vår benämning på särbarnen).
- Nej, svarar jag, och fortsätter plocka i mitt skåp.
När jag tittar upp nästa gång, ser jag att hon är på väg emot mig.
- Hur mår du, frågar hon.
Vid det här laget har Sara sprungit iväg, och gömt sig bakom en papperskorg en bit bort.
- Jo, jag mår bra, själv då? frågar jag.
Inget svar. Men hon kommer närmre, säkert endast 10 meter bort. Jag står kvar, förvånansvärt lugn i detta tuffa läge. Jag kollar på matschemat, och säger till Sara att det blir fisk imorgon.
- Tycker du korv stroganoffen var god idag, frågar särisen, nu 5 meter ifrån.
- Den var väl god, svarade jag.
- Hur god?
- Eh, jo väldigt god.
- Hur jättegod?
-Haha, jadu god, svarade jag uppgivet.
- Vet du vad en hemlis är, frågade hon, nu med sitt ansikte 30 cm från mitt. Jag backar lite, och frågar va hon sa, för jag hörde inte riktigt.
- Vet du vad en hemlis är?
- Ja, jo det vet jag, svarade jag.
- Har du någon hemlis?
- Ja, men det får jag inte säga.
- Man får inte säga hemlisar.
- Nej, det får man inte.
- Hur vet du att man inte får säga hemlisar?
- Eh, ja, jag vet det, svarade jag, nu lite orolig och tittar mig omkring efter hennes skötare.
- man får inte säga hemlisar.
- Nej, inte, sa jag. Och då dök räddningen upp! SKötaren, en kille på 25+ kom och sa.
- Vad frågvis du är, Frida, sa han. Vi måste gå nu, taxin väntar.
- Har du någon hemlis? frågade hon mig igen.
- Hehe, ja det har jag.
- Vi måste gå nu, sa skötaren och log mot mig.
- Man får inte säga hemlisar, sa hon till mig igen.
- Nej, inte. Hejdå, sa jag.
- Hejdå, sa Frida.