One, two, three, four

När man pluggat en hel dag (förmiddag tills nu berättigar benämningen "hel dag") får jag ofta ännu svårare än vanligt att kontrollera mina känslor. Det är verkligen roulette om jag ska gråta, skrika, skratta eller jubla. Jag såg Doobidoo (SVTPlay <3) tidigare, och tog "Kung av sand" på fempoängsnivån. Jublande sprang jag runt i lägenheten som om jag hade vunnit OS-guld. En kvart senare grät jag i duschen när jag blivit rörd av att höra mig själv, på ett enormt känslomässigt sätt, sjunga de sista raderna, "But tell me, does she kiss, like I used to kiss you..." i The Winner takes it all.
Nästan lite magstarkt, även för att vara mig.

Min växt fick också duscha idag, men den sjöng inte så mycket. Jag tror att den trivs, och faktum är att den nog tagit med lite positiv växt-anda in i lägenheten då min andra blomma, som ju varit död sedan länge, nu på James Bond-vis verkar överlevt det som tycktes vara en säker död. Nu kan ett gäng knoppar skönjas. Vem vågar fortfarande påstå att mina fingrar inte är ett dugg gröna?

Och när vi är inne på färgade kroppsdelar, ikväll hoppas vi att Lagerbäck kan tillfredsställa mitt blågula hjärta (okej, ingen kroppsdel men det var ju en så snygg övergång). Eller är vi kanske dävna över gårdagens sorti i det där mästerskapet, där det tydligen spelas...fotboll? Haha, inte då! Lika bra det så att medierna slutar skriva om fotboll utan crosspassningar, tacklingar, högt tempo och strategi.
Men puss då!