I know you want me

Tjalalaa, Marcus är trött och längtar efter helgen. Den känslan ter sig ofta jobbig, men samtidigt är det något jag inte vill vara utan. Små saker att se fram mot i livet, och det duger för att jag ska känna att jag förverkligar mig själv. Sen underlättar det givetvis när det fortfarande känns helt okej att dra till skolan, och att plugglusten snarare blir större och större.
Det går bra nu, eller något.

Usch, ska jag fortsätta på inslaget tema och vara sådär äckligt tillfreds med mitt liv? Berätta hur bra jag mår, hur jag älskar allting och alla älskar mig? Visserligen, jag är ju nöjd när jag får se Simpsons, äta två av ICA nybakade kanelbullar och får kärlek av mina gosedjur. Det kanske inte är grejer ni strävar efter, vad vet jag?

Annan, för er oumbärlig information, är att mitt paraply flög i tre delar under cykelturen i dagens storm, och att jag igår fick min genom tiderna första polska granne. Nej, jag är inte fördomsfull bara för att namnet enbart består av bokstäverna z, w, o pch p. Det stod en flyttbil med polsk reg-plåt utanför, därav min slutsats. Jag, fördomsfull? Nääää!

Nej, nu dansar vi.