-Snälla snälla snälla, kan vi inte stanna på Drive-in? Jag måste ha en McChicken, klagade Björn-Otto.
- Du är sjukt stor. Och alltid sjukt hungrig, tänkte Didde medan han körde och tanken på att ge Björn-Otto en enkel biljett till Tjockholmen i födelsedagspresent kravlade sig allt närmre.
- Jaja, sväng förbi Donkan då, så blir han tyst, sa Junior. Jag skulle iofs kunna tänka mig en burgare, fortsatte han.
- Kom ihåg att det måste vara 100% nötkött, Junior, sa Didde. Och dessutom blir Björn-otto inte alls tyst, han rapar ju högre än jag galopperar.
- Äh, alla kossor är kannibaler. Som kaninerna. Kani(n)baler, skrockade Junior.
Efter ett snabbt stopp på Donkan kom de fram till Labellofabriken. På den öde parkeringsplatsen hittade Didde till slut en parkering, på gräsmattan bredvid parkeringsplatsen.
- Mina fötter måste få galoppera av sig lite i gräs, sa han ursäktande till sina vänner.
De gick långsamt mot ingången. Allt såg ut att vara tämligen normalt, förutom det faktum att två gråsparvar mobbade en kråka genom att knuffa ner honom i en vattenpöl medan de kvittrade "Fula svarta kråka, du med oss inte ska bråka".
In kom de utan bekymmer. I receptionen satt en söt bäver-flicka.
- Tänk inte ens tanken, Junior, sa Didde. Du har alldeles för många könsceller för henne.
Björn-Otto halade fram sin polislegitimation.
- Vi kommer från polisen. Vi skulle vilja se oss omkring, brummade han så brummigt han kunde.
- Absolut, sa den vackra bäverflickan. Ni kan ta hissen till valfri våning.
Vilken gästfrihet, tänkte Didde, och här händer säkert inget skumt. Kan vi åka var som helst så år det ju inga problem.
Väl inne i hissen fanns det bara två knappar.
Upp och ner. Didde tryckte på upp. Hissen for iväg, och öppnades sekunden senare. De tre poliserna kom in i en korridor. Efter att ha gått en liten bit kom de till ett stort fönster på vänster sida. De kikade ut genom det.
- Oj, här sitter alla Labelloarbetare och lindar in ceraten i etiketter, sa Junior förbluffat och stirrade ut över de flera hundra ekorrarna som satte på etiketter.
- Nej, titta noggrannt, sa Didde. De sätter inte på etiketter, de byter...Om man bara kunde se tydligare.
- Jag är en kossa, och vi har skarp syn, sa Junior.
Han koncentrerade sig och ställde in sina ko-ögon.
- Hm, de tar bort Labello-etiketterna och sätter dit...Lypsyl-etiketter!!! De förfalskar cerat, skrek Junior.
-Sccch, inte så högt, hyschade Didde. Jag tror nog inte vi ska vara kvar här, jag känner rysningar i mina man.
- Mina spenar säger samma sak, sa Junior. Vi drar va?
Djuren galopperade, sprang och hoppade hela vägen till hissen, ner, genom utgången och bort till bilen. Flåsande stängde de igen dörrarna, och med en rivstart drog Didde iväg.
- Allt pekar mot Lypsyl...men hur då Lypsyl? Vad har dom med det här att göra? Vi har två spår, som pekar åt samma håll. Men har vi något...ja, något hum om vad Lypsyl har gjort? Om de nu har gjort någonting.
Gösta försökte lägga upp fallet pedagogiskt när alla var samlade i fikarummet igen.
- Jag vet inte...Alltså, vi borde komma på det, känns det som, tyckte Rådbjer.
- Lypsyl kanske är bäst, och alla försöker härma dom? tänkte Björn-Otto.
Om blickar kunde mörda...Gösta fick en nyans av grönt i huvudet, och övriga var tysta. Ignorerad.
- Ingen som har några tankar? Funderingar? Fram med det, brainstoming, fortsatte Gösta. Utom Björn-Otto då, du kan hämta kaffe till mig, sa han.
Tystnad, igen. Kaffet kom. Tystnad. Helt plötsligt gnäggade Didde till.
- Titta här i tidningen! Didde höll upp Svenska Dagbladet i handen. Förstasiderubriken var "Lypsyl gör rekordvinster", och under en kurva som var låg fram tills förra veckan, då den steg lavinartat.
- Oj...kan det vara så att...Kan det vara så att, började Gösta.
- Så att Lypsyl tagit över alla konkurrenter? fyllde Junior i.
- Men varför? Lypsyl kan väl inte ha köpt upp allt? Och ingen av de övriga ceratföretagen skulle gå med på att bli uppköpta av Lypsyl, det förstår väl vem som helst, funderade Rådbjer.
- Men det mesta pekar väl på att det inte är vårt typ av fall, menade Gösta. Klockan är mycket, vi avslutar dagen, går hem och sover och lämpar över det på lämplig instans imorgon. Godnatt allihopa!
Rådbjer suckade högt för sig själv på väg hem i bilen. Gösta har verkligen inställning som en kommunalanställd, tänkte han. Skickar vidare ärenden, tar inget ansvar själv. Jag kan sätta all min päls på att det är något riktigt dirty med den här affären. Frågan är om jag ska undersöka denna dirty affär ikväll, eller om jag ska undersöka det som är dirty på canalplus vid midnatt.
Rådbjer funderade och vägde fördelar mot nackdelar. Den avgörande faktorn var den att det hade blivit mycket canal plus de senaste kvällarna, så han styde bilen mot Lypsylfabriken, som låg en liten bit utanför staden.
Fabriken var upplyst när Rådbjer kom fram. Lite konstigt att det jobbar så mycket folk på kvällen, tänkte han, och vandrade in.
- Jag skulle vilja tala med er chef, sa han till receptionisten, en otäck grävlings-gubbe.
- Hrrrm...Vänta lite.
Rådbjer satte sig och väntade i en av de ganska murkna besöksstolarna. Tio minuter förflöt innan en ung späd ekorrdam hämtade honom.
- Miss Sylvia kan ta emot nu, sa hon och visade honom mot ett rum.
Rådbjer gick in i det lilla rummet. Det var trångt, men välinrett. Han slog sig ned i en av stolarna, och såg Miss Sylvia i ögonen.
- Välkommen, kommisarien. Vad för er hit?
- Jag skulle vilja diskutera er kraftigt ökande vinst, svarade Rådbjer.
- Den talar jag gärna om. Vill ni att jag hämtar ett glas sockerdricka?
- Det vore gott.
Miss Sylvia lämnade rummet. Rådbjer tittade sig runt. Helt plötsligt fastnade hans ögon på en pärm märkt "Hemligheter och fuffens". Rådbjer såg sig omkring, och gick bort till pärmen. Han slog upp den, och läste innehållsförteckningen. Sida 45 såg intressant ut, märkt "Ceratens undergång". Rådbjer bläddrade fram till sidan 45. Där kunde han läsa "Cerat är ett allvarligt hot mot mänskligheten. Att vara narig är mot naturen. Därför ska vi, Lypsyl, förgöra ceraten genom att..."
- Du borde inte vara en sån nyfiken björn. Sylvias stämma ekade mellan väggarna i det lilla rummet. Konstigt, hann Rådbjer tänka, innan det stack till innanför pälsen och han blev yr och sömnig. Till slut föll han livlöst ner på golvet...
-------------------------------------------------------------------------------------
Andra delen är nu slut. Mysteriet tätnar. Rådbjer har nu kommit på lite av Lypsyls fuffens, men för det har han hamnat i knipa. Kommer hans vänner kunna hitta honom? Kan Gösta visa lite stake och ta sig an fallet? Och kommer Björn-Otto få en hamburgare från McDonalds i nästa avsnitt?
Svaren får ni i nästa avsnitt av Detektiv Gösta och den stora cerat-kuppen.
No comments:
Post a Comment