Jag är ännu här

Man kan tro att jag tappa bloggsuget, men hepp, tydligen inte! Det är bara det att det är mycket nu. BMW har presenterat de bästa siffrorna i företagets historia. Vansinnigt vad man kan få mycket uträttat på en vecka.

Men även för en tungviktare som jag är det småsegt att stappla upp varje morgon för att vara på kontoret i åtta timmar. Segt, ja, men jag är ju knappast unik som har den uppgiften fem dagar i veckan, och jag ser inte att jag skulle vara sämre än massan.

Nära-döden-upplevelse: Hauptbahnhof, morgon i rusningstid. Normala fall, två rulltrappor, en på var sida, ner till perrongen. Idag, en avstängd, alla åker på samma. Smockat med folk där, folk stannar ju där nere istället för att sprida ut sig över perrongen. Tunnelbana kommer, släpper ut massor folk. Ännu trängre. Jag kommer åkande i rulltrappa. Tankar: "Oj, mycket folk där nere. Hoppsan hoppsan, det är ju faktiskt fullt ända upp i rulltrappan. Rulltrappan fortsätter ju mata folk, det kommer bli mos där nere.". Börjar springa lite tillbaks, andra människor rusar uppåt i rulltrappans motsatta riktning. Folk börjar skrika. Till slut skriker folk "NÖDBROMSAAAA". Pjuuuuuh. Räddad! Men läskigt.

Ja, godnatt.