Omg äntligen!

Okey att jag varit halvdålig tidigare, men nästan en månad...ähm, kändes nästan lite pinsamt att logga in här, som att vi hade en halvtaskig dejt, båda var fullt medvetna om det varpå ingen hörde av sig och ingen var missnöjd med utfallet. Och nu, en månad senare, vaknar jag upp, återigen inloggad hos blogger.com. Nu kan man fråga sig hur jag egentligen ska knyta ihop den här historien så att den får en slutpoäng. Jag överlämnar arbetet er, så hoppar jag på väsentligheterna; Mitt liv.

Under tiden jag varit frånvarande har jag haft lov. Man skulle kunna tycka att jamen visst borde han haft tid att skriva då, men tydligen inte. Besök, Scrubs, fantastiskt sommarväder, resa till Balkan och ännu mer fantastiskt sommarväder stod i vägen. Jag kan ju kanske säga något kort om min tripp. Alltså, från början hade jag ju tänkt vara borta 3 veckor och göra typ hela östeuropa, men ambitionerna sänktes lite då det planerats in andra resor i maj. Nåja, 12 dagar var fullt tillräckligt, dels för att jag ju åkte själv och, hör och häpna, nästan började sakna lite social interaktion med annat än fulla kroater, nyfikna servitörer eller medelålders balkanfruar brunstiga på västerländskt lammkött. Dock, oroa er inte. Det var bara de sista två dagarna, de övriga 10 njöt jag till 100% av att komma bort från allt (och (nästan) alla), se nya städer, göra precis vad jag vill och prisa att östeuropa är så billigt så att även jag kan leva som en k

ung.

Zagreb till Split, liten tur till kroatisk ö, sen vidare till Mostar, Sarajevo och Belgrad och för att sedan avsluta där jag började; I Zagreb i solskenet på ett café med en Irish Coffe för 16 kronor. Jag skulle kunna skriva så mycket om allt det där, för det var verkligen en riktigt episk (!!!) resa där jag sett så mycket coolt, ätit gott, mått bra och bara...ja. Njutit av mig själv. Jag bjuder på 4 bilder, alla tagna med rätt slutartid, blixt och allt sånt där. Lul och alla andra fotopajasar kan ju bara kasta iväg sina systemkameror.

Ganska fint att vakna upp på nattåg med denna soluppgång, Adriatiska havet i bakgrunden.

Klurig egopic där jag blickar ut över Split och tänker att detta är bara en av alla de städer jag snart kommer diktera över.

Trots byte från 25 grader och sol ena dagen till 0 grader och snöfall nästa, samt dåligt med sömn på nattåg pga biljett/pass-kontroller i princip varje timme lyckas jag på något imponerande vis alltid se det positiva, vara glad och så förbannat snygg. Måste vara för att jag 2 minuter tidigare firade ljuvligt på bron där Gavrilo Princip sköt den där österrikiske prinsen och därmed startade första världskriget.

I Belgrad demonstrerade jag lite. "It's about piece. We want a change", berättade en serb för mig. Ett nytt Storserbien? Nä, inte vara sån nu.