Björntjänst

Det är intressant hur olika jag kan reagera på saker och ting. Ena dagen, när jag cyklar omkring och folk omkring mig är fula och ivägen, blir jag galen och skriker pling i örat på dem. Andra dagar är jag supergullig, säger att jamen det är väl ingen fara att du är fullt omedveten om att det händer saker omkring dig. Som idag. Jag susar i sedvanlig god fart nedför en backe. En tant promenerar i högra kanten lite längre fram, men när jag är 3 meter bakom får hon för sig att byta sida. Utan att se sig om, givetvis.

Jag gör rallybromsen på den grusiga asfalten, och tanten tittar skrajset på mig och tillar "Jag ber om ursäkt". "Ingen fara, jag cyklade nog lite väl snabbt också", svarar jag.

MEN VAFAN SÄGER JAG?! Jag har noll ansvar där. Jag borde skrikit "Du hade en jävla tur att jag är en rutinerad cyklist med jedireflexer, annars hade både du och jag varit DÖDA nu.".

Blir så trött på mig själv. Jag har för fan ett ansvar i samhället, och det är att hjälpa dessa ofullkomliga personer att komma tillrätta. Men istället cyklar jag omkring och är snäll, fast egentligen är jag ju dum när de inte inser deras ofullkomlighet.

Bla bla. Första tentan avklarad nu, förhoppningsvis knagglade jag mig genom den. Nu tittar jag på Gokväll. Beppe är fin och den där dansaren David Watson är lite obehagligt glad. Förresten är våren här. Igår öppnade jag fönstret för att kunna höra fågelsången tydligare.

Och i helgen är det Gloooben.