Pling pling

Nedför backen mot Filbytertorget kommer jag cyklandes. En gubbe med portfölj går rakt ut i gatan cirka 50 meter framför mig, och jag ser klart och tydligt att gubbfan inte kommer att se mig, utan bara gå. Men istället för att svänga runt honom och vara sur över folk som inte ser sig för, bromsar jag in litegrann, åker precis framför honom, och samtidigt som jag passerar ropar jag pling pling i hans öra.

Haha, jag är så jävla skön. Jag fattade inte att jag verkligen hade gjort det där, liksom, det bara kom. Sen körde jag vidare, aningens funderande över hur gubben reagerade, men mest lite ställd av vad jag gjorde. Jag ska oftare vara sån, den där kicken jag fick var ju riktigt nice. Min bitterhet börjar nu ta sig mer konkreta uttryck. Intressant hur detta fortlöper :)