Jag sparar ju alla mina pingisgummin, för jag tycker om att ha dom. Alla har de sin egna lilla historia, en epok som man kan se tillbaka på med glädje. Man ser bilder, matcher man vann (förlorade), spelstilar...med hjälp av ett gammalt gummi kan man alltså få ut oerhört mycket känslor.
Nu stor jag inför ett stort beslut. Ett av mina absolut mest kära gummin, som faktiskt gjorde mig respekterad och igenkänd i pingiskretsar, måste jag ta beslut om jag ska skänka bort. Piranja, det är hennes namn, det nabbet har givit mig så mycket. Respekt, massor av vinster och pokaler visst, men jag har henne att tacka även för en massa kärlek och roliga år. Piranja och Slice är mina två käraste gummin, och tanken på att nu byta Piranja mot ett jättenytt, supersnabbt Stigagummi som inte kommit ut på marknaden ännu känns motbjudande. Iofs skulle jag göra en god sak då, eftersom det är Elins (den superbra 9-åringen som ska spela EM och landslaget och allt shit och som tränar seriöst jättemkt) pappa Hasse som vill ha Piranja för att kunna träna material med henne. Om nu Elin skulle bli världsstjärna, kan jag ju ta åt mig en del av äran!
Men...hur blir det nu? Jag kommer aldrig kunna släppa henne helt. Ska försöka förhandla mig till att få ha Piranja varannan helg+ den 27 maj varje år. Och jag kommer INTE ge vika för mina krav!
No comments:
Post a Comment